Där kom icke en glimt af värme i Elsas blick, då detta brottstycke af hennes hvardagslifs prosa gled inom hennes synkrets. Det var snarare en ilning af motvilja, hon förnam; men den studsade och drabbade henne själf, som varit och förblifvit den mannens hustru.

Känslan, som en gång förenat dem, kunde ännu någon gång flamma till, men efteråt blef mörkret då alltid ännu kallare och tätare, och i natten vred Elsa sina händer af skam och nämnde sig själf vid de nesligaste namn. Hon blygdes så ända ned till botten af sin själ öfver att hon kunnat fördraga hans smekningar, hängifva sig åt denne man, som hon hvarken aktade eller älskade, och för hvilken hon själf icke var annat än kvinnan i allmänhet, en hvemsomhelst till hvilken han drogs af sina sinnens hunger; ty som personlighet existerade hon icke för honom, han kände henne icke, intresserade sig icke för, anade ingenting af allt, som rörde sig på djupet af hennes själ.

Hon hade under de senaste åren ofta kommit att tänka på hans förra hustru. Vissa yttranden, som undfallit honom, och den kännedom Elsa nu själf ägde om hans karaktär, hade så småningom förändrat den uppfattning, hon förr bildat sig om denna kvinna, med ledning af de rykten, som cirkulerade i församlingen. Ett par bleka fotografier, som Elsa funnit i ett album, frammanade för hennes föreställning ett känsligt ansikte med rena drag, tärda af mycket lidande, och en sällsamt vacker blick. Af de två makarna hade hon säkerligen varit martyren, fast han tillägnat sig glorian i församlingen.

Ännu i denna dag poserade den gode prosten med mage och isterhaka, som ett slags martyr i församlingen, och hans hustru var fortfarande ansedd som en honom icke värdig person, därför att hon aldrig visade sig i kyrkan, då han predikade. Hon kunde icke fördraga att höra hans röst antaga det högstämda onaturliga tonfall, hvarmed han alltid förkunnade religionens sanningar. Orden blefvo för henne till tomma ljud i hans mun, och han själf föreföll henne som en skådespelare med instuderade gester och ett falskt patos, en ovärdig hycklare, hvars lif icke stämde öfverens med hans lära, och hvars handlingar ofta stodo skarpt i strid med andan i den religion, hvars tjänare han var. När hon såg sig omkring och såg människorna gripna, rörda till tårar af hans predikan, förvånades hon öfver deras lättrogenhet.

Att hon nu var impopulär i församlingen, vållade henne knappast någon sorg. Det hade funnits en tid, då hon gjort sitt bästa för att uppbära sin ställning, sökt umgänge med stadens fruar och mottagit dem i sitt hus; men hon stod icke ut med det i längden. Hon kunde icke intressera sig för deras små intressen, och berörde hon något, som låg henne själf om hjärtat, mötte hon endast gapande munnar och stirrande ögon. Hennes tankar hade den vanan att vika af från allfarvägarna, och hon kunde hvarken ljuga eller hyckla. Det märktes snart, att hon såg ned på de goda fruarna, och de afskydde henne af hjärtat till tack. Också stadens välvise borgare och styresmän anade i hennes väsen ett underkännande af den manliga öfverlägsenheten, en motvilja mot all mänsklig dumhet och råhet, som de omöjligt kunde förlåta en kvinna.

Det var nog sant, att hon ringaktade dem en smula, på samma sätt som hon ringaktade sin make. Hon kände sig honom både intellektuellt och moraliskt öfverlägsen, och det föreföll henne därför som en meningslöshet, en förnedring, en kränkning af hennes människovärde, att hon skulle stå under hans förmynderskap enligt lagen. De frön mamsell Bremer en gång sått i hennes själ, hade efter äktenskapet slagit djupa rötter, och på hennes bokhylla stodo alla den moderna kvinnoemancipationens förnämsta kampskrifter.

Hon hade läst mycket under dessa senare år. Böckerna hade varit hennes enda bedöfningsmedel. Och fast hon bedrifvit sina studier famlande och på måfå, hade hon dock inhämtat en del kunskap som var kontraband i ett prästhus. Hon hade förlorat sin tro. Icke så att hennes tankar djärfts lyfta sig till trots mot världens herre, blott så att den religiösa hänförelse, som hon känt inom sig under konfirmationstiden och före giftermålet, hade döden dött med alla andra illusioner, sedan han, som var religionens jordiske företrädare, fallit från den piedestal, där hon i inbillningen ställt honom som en inkarnation af kristendomens sublima anda. Det var just som om hennes religion varit ett med hennes känsla och slocknat i samma stund som kärleken släcktes inom henne, vid det prästen hängde sin kaftanett i garderoben och blef en vanlig äkta man i skjortärmar. Hennes likgiltighet för mannen gick också öfver till hans lära, religionen blef, liksom hennes äktenskap, en vana, ett flytande med strömmen, utan styrsel eller eftertanke. Hon visste, att detta var den andliga döden, men ägde icke kraft att arbeta sig upp.

Hon var så ensam, sedan farmor dog. Hon talade aldrig med någon människa, knappast ens med sin make. De träffades sällan och hade ingenting att säga hvarandra. Tre gånger om dagen lockades han af måltiderna till matrummet, och om nätterna snarkade han i en bädd vid sidan om hennes, så högt att han störde hennes sömn. Därtill hade han äktenskapets oförytterliga rätt. Hon hade förgäfves bönfallit om att få inrätta sig ett eget sofrum; han ville icke tillåta det. —

Solen hade stigit öfver berget, och där gled ett ljust och varmt leende öfver det stycke af världen, som låg inom hennes synvidd. Den vida vattenspegeln fick plötsligt ett tindrande lif, de daggvåta bladen i fruktträdens toppar fladdrade till för en vindfläkt och glittrade i solljuset som en flock skrämda fåglar, själfva vördig prostens ansikte lyste upp. Elsa reste sig och tog sig till sitt bröst med ett uttryck, som af en häftigt påkommen smärta. Där var den nu åter, den evigt brännande trånaden och ångern, trånaden efter ett barn, ångern öfver den vurmiga fruktan, hon under de första åren af sitt äktenskap känt för det lidande och ansvar, som moderskapet skulle ålägga henne. Nu kände hon det, som om hennes ofruktsamhet vore ett straff, därför att hon i sitt blinda, själfviska lättsinne hädat och förnekat kvinnans heligaste kall och högsta lycka. Därför hade naturen slagit henne med denna vanvettiga längtan, i hvilken all hennes blods hetta och hennes fantasis obändiga lidelse samlat sig och som aldrig lämnade henne någon ro.

Den ropade och kved inom henne: ett barn! ett barn! Ett barn skulle kunnat göra hennes tillvaro dräglig, ett barn skulle också ha helgat och rättfärdigat allt, som hon nu i tankarna blygdes för; ett barn skulle ha adlat hennes äktenskap, skänkt hennes hjärta och sinne ro.