Tanken på den moderslycka, som hon var dömd att aldrig få smaka, hade under de senaste åren blifvit till fix idé. Om nätterna drömde hon om knubbiga barnaarmar, som smögo sig om hennes hals, och tyckte sig höra barnaröster, som jollrade: mor! mor! Och hon vaknade med en ångestfull förnimmelse af, att detta vore en lycka, som aldrig skulle kunna köpas för dyrt, en rättighet, som hon aldrig i evighet skulle vilja efterskänka, en fordran, som hon förr eller senare måste utkräfva af lifvet.
Prostens myndiga röst ljöd från trädgården:
— Elsa! Du glömmer väl icke att sy knappar i min kaftanett!
Hon svarade icke, öppnade blott dörren till salen och gick in.
Så skumt det var härinne i dessa rum, som skulle föreställa ett hem. Så gammalt och utnött allting såg ut, möblernas öfverdrag, mattorna på golfven, gardinerna framför fönstren. Matrumsklockan knäppte till och ville slå, men det blef icke till annat än ett ansträngdt ihållande surrande, som gjorde henne nervös, därför att det väckte förväntningar om ljud, som aldrig blefvo födda. Hon gick fram till pianot och slog an ett par tangenter, och det svarade med ett par skärande och brustna toner, berättade historien om ett onyttigt lif, en obeskrifligt konstfull mekanism, som aldrig blef till någon glädje, hvarken för sig själf eller för andra, och som snart skulle falla i sär utan att lämna spår efter sig.
Hon ryste till och gick vidare, stannade mekaniskt framför en liten bokhylla i ena hörnet af salen och drog ut ett par böcker. Men där fanns ingenting, som intresserade henne, det var gammalt kram, som prosten icke ens ansåg värdt plats på en hylla i sitt bibliotek där nere på nedre botten, där det likväl fanns så mycket annat värdelöst kram. Hon hade ofta förut, när bokhungern kom öfver henne, undersökt denna hylla och aldrig funnit något värdt att läsa. Likväl fortsatte hon att draga ut bok efter bok, tills hon fick i sin hand en, som öppnade sig själf, där det låg mellan bladen ett gulnadt bref, adresseradt till Högädla Fru Christiana Tibell. På bokens första sida stod samma namn, skrifvet med en nervös och ängslig stil. Det var en läkarebok med populära skildringar af de vanligast förekommande sjukdomarnas symtom och botemedel, och den bar tydliga spår af att ha flitigt studerats.
Elsas hjärta klappade hårdt, och hon såg sig skyggt omkring, som om hon varit rädd att ertappas på förbjudna vägar. Hon måste läsa det brefvet, visste icke hvarför, men kände det så starkt, att hon skulle ha följt ingifvelsen, äfven om hon därmed begått en förbrytelse; men det var ju ingen förbrytelse att läsa ett gammalt brutet bref, adresseradt till en människa som var död.
Om det innehållit någon hemlighet, som hon önskat taga med sig i döden, skulle hon icke ha glömt det kvar.
Elsa vek försiktigt upp det sköra papperet och läste:
Min älskade syster Christiana!