Om du känner, att du alltid varit mig kärast af alla syskonen, skall du förstå hvilket djupt medlidande som grep mig efter det jag läst ditt senaste genomsorgsna bref, och hur innerligt jag beklagar att jag under de senaste åren icke haft tillfälle att träffa dig och ingenting fått af dig själf veta om ditt sjukliga tillstånd. Att jag ännu djupare beklagar och anklagar mig själf för att jag icke tidigare talat ut i en sak, som jag nu måste beröra, skall du förstå, när du slutat genomläsningen af detta bref, som icke kan bli långt, då en skjuts väntar att föra mig ut i sjukbud, och kanske icke heller kan bli så hänsynsfullt i tonen, som jag skulle önska, då jag ej har tid att välja mina ord och vi läkare väl också äro vana att betrakta hithörande fall som patologiska fenomen och symtom, icke som känslosaker. Jag önskar att framför allt betaga dig, min älskade syster, föreställningen om och den därmed förknippade ångesten, att din ofruktsamhet skulle vara ett Guds straff för de små synder du i hvardagslifvet kan begå, som du i ditt bref talar om. Ingen människa är utan synd, men jag tror att det ofta är de goda, fromma och renhjärtade, som känna sin skuldbörda tyngst, och hvad dig beträffar skulle jag gärna ställa min själs salighet i borgen för, att de synder du känner så tungt och förebrår dig så bittert till väsentligaste del bero på en öfverdrifven samvetsömhet och en sjuklig inbillning. Det är visserligen sant, att bibeln alltid talar om kvinnans ofruktsamhet, aldrig om mannens, men den är dock ett läkarevetenskapligt faktum, och dess orsak kan ligga mycket långt tillbaka i tiden, men den är oftast en följd af en sjukdom, ådragen genom ungdomligt lättsinne. Och för att säga sanningen rent ut beträffande Johannes, så vet jag att så är fallet. Jag hoppas nu blott att detta confidentiella meddelande icke må uppröra dig allt för mycket, vi människor äro icke mer än människor, men jag har icke ansett mig kunna undanhålla dig sanningen sedan jag fått kännedom om den ångest och vånda, inbillningen vållar dig, och som för mig gör denna sak ännu mera invecklad och sorglig, då den synes angifva att du lider af en nervsjukdom, som kallas hysteri eller modersjuka. Därom skall jag skrifva vidare i morgon, nu måste jag sluta med många varma hälsningar till min älskade syster från hennes bror

Otto.

Elsa lät brefvet sjunka. Tårarna strömmade utför hennes kinder. Hon tänkte på denna kvinna och hennes öde. Hon såg henne framför sig, de bleka, tärda dragen, den djupa blicken, och hennes bjärta värkte af medkänsla. O, Gud, att sådant får ske! Att en kvinna af sin egen man, af en Guds tjänare, falskeligen — ty hade det icke varit hans skyldighet att säga henne sanningen, innan han band henne för lifvet? — falskeligen bedrages på sin oförytterliga rätt — som hennes natur kräfver med brännande marter — rätten att bli mor.

Det flammade inom Elsa ett våldsamt hat till honom, som var hennes make, och hon kände det, som skulle hon kunnat strypa honom med sina egna händer, till straff för det lidande han vållat denna kvinna.

Hon kände än mer: att från denna stund var hon löst från alla förpliktelser, att hon aldrig, aldrig, aldrig mer skulle vara skyldig att tillhöra honom.

XIII.

Storm hven västerifrån, solen sjönk blossande som en glöd i blåsten och tände luftens flygande blånor, tills hela himmelsranden flammade, som om världen råkat i brand, och de brinnande trasorna från världsbålet piskats österut i kapp med de eldstänkta böljorna, slocknat halfvägs mot land, tätnat till en blå tjocka, som slog in öfver stranden. På ett ögonblick blef det mörkt. Böljorna vräkte öfver Tibbles hamnarmar, med dån som af kanonskott flögo portarna upp till de tomma spannmålsbodarna, och vindhufven på rian vroks som en skrynklad näsduk till marken.

Stormen hven vidare öfver markerna upp mot staden, knäckte den högsta poppeln på torget, skakade kyrktornet så, att tuppen vacklade på sin järnspira, och kastade sig tjutande in i skogen, uppför berget.

Borgmästaren i Tibble stod med bister uppsyn vid fönstret till sitt arbetsrum och såg ut öfver sin stad. Allt var i dag upp- och nedpåvändt. Väl lyste det som vanligt från stora salen i Hôtel de Tibble, där samhällets stödjepelare eljes brukade samlas kring toddyborden under de långa höstaftnarna; men i kväll kände borgmästaren ingen dragning dit, blott en kokande förbittring öfver att vara utestängd från sin vanas paradis.

Och af hvilken anledning! Två dagar förut hade Tibble-Posten innehållit en annons, kungörande att en herre vid namn Knut Herman ämnade hålla ett offentligt föredrag med titeln Konventionella synpunkter. Hvilken besynnerlig idé och hvilken besynnerlig titel! Hvem var väl denne Herman, som ville lyckliggöra Tibble med sina funderingar öfver ett slikt ämne? En redaktionell notis i tidningen meddelade, att han skulle vara »en af våra mest lofvande yngre författare», men för redaktionens uttalanden i kulturfrågor hade borgmästaren föga respekt, och särskildt i detta fall var det ju klart som dagen, att notisen var kvitto på annonslikviden. De böcker, unge Herman sades ha utgifvit, hade ingen människa läst, de tillhörde alltså utan tvifvel »den usla litteraturen», som med fog lystes i bann af den tänkande kritiken, och borgmästaren kunde för sin del icke finna annat, än att ung Hermans uppträdande i Tibble var en oförsynthet af gröfsta art.