Han gick med långa steg mot dörren, och där blef stor uppståndelse i salen. Borgmästaren och stadsfiskalen följde omedelbart i hälarna på sin herde, och alla damerna flögo upp, stirrade villrådigt på hvarandra och drogo sig sedan mot dörren, där de skockade sig och vände sig om, nyfikna att iakttaga opinionsyttringens verkan på föreläsaren.
Han hade upphört att tala, men tycktes blott vänta att alla obehöriga skulle aflägsna sig, innan han fortsatte. Det gled till och med en skymt af ett småleende öfver hans drag, då han såg sina för detta åhörare en efter en återkräfva och återfå sin inträdesafgift af biljettförsäljaren ute i förstugan.
När den sista Tibbledamen försvann, satt blott en af hela auditoriet kvar på sin plats; men det var prostens hustru.
Prosten stod i förstugan och väntade henne, men hon kom icke. Hon satt kvar, likblek af sinnesrörelse och trots. Hon visste icke, hvad hon eljes skulle taga sig till för att ge föreläsaren någon upprättelse; hon blygdes, så att hon skulle velat sjunka genom jorden, öfver sin makes uppförande, öfver hela detta sällskap, som följt honom.
— Elsa! kommer du? hörde hon hans röst ropa hårdt och otåligt ute från förstugan.
Hon svarade icke, såg blott på den unge mannen i katedern, som om hon velat säga: jag hör icke till dem.
— Stäng dörren! sade han till biljettförsäljaren.
Dörren stängdes, och föreläsaren fortsatte som om ingenting händt. Men Elsa kunde icke längre samla sin uppmärksamhet kring hvad han sade, och han märkte det strax.
— Det tjänar visst till ingenting att fortsätta, sade han. — Era tankar syssla för mycket med det, som nyss passerat.
Elsa rodnade, kände det som om hon bort motsäga honom, men fann icke ord.