— Mina också, om jag skall vara uppriktig, tillade han med ett småleende. — Det skulle vara ett kraftprof. Man vill så gärna visa sig morsk. Men det gör alltid ondt att stöta på ofördragsamhet.
Han steg ned från katedern och räckte Elsa sin hand:
— Tack för det ni stannade kvar! sade han enkelt och varmt. — Jag förstår att ni velat demonstrera för yttrandefriheten. Vill ni också säga mig ert namn?
Hon svarade med gråten i halsen:
— Jag heter Elsa Finne — men jag är gift med — hon gjorde en gest mot dörren — med prosten.
Han nickade, som om han velat säga, att han också gissat sig till det.
— Det är väl bäst, att ni går nu då?
— Ja. Hon reste sig upp. — Men jag vill tacka er först — riktigt varmt — — säga er, att ni öppnat nya synvidder för min själ — min fantasi — mina drömmar. Jag tror, att jag skall kunna lefva rätt länge på minnet af hvad ni gett mig — och arbeta mig vidare fram på egen hand.
Hon räckte honom sin hand, och medan han höll den i sin, såg han henne småleende in i ögonen.
— Jag har en aning om, att ni en gång kommer att låta höra af er, sade han. — Där är mycket fantasi i era ögon. —