När Elsa kom hem till prästgården, öppnade hennes make dörren till sina egna rum med minen hos en domare, som har att afkunna en hård dom.
— Kom in! sade han. — Jag har ett ord att säga dig.
Han var rödflammig i ansiktet, och ögonen voro blodsprängda. Hela hans varelse gaf intryck af våldsam upphetsning.
Elsa var lugn, hyste icke ens någon fruktan, fast hon visste, att han skulle förgå sig. Hon gled sakta in i rummet och stängde dörren efter sig.
— Tycker du själf, att ditt beteende i kväll är passande för en prästfru? började han, med rösten hes af uppjagad förbittring.
Hon svarade:
— Jag har icke kunnat handla annorlunda. Jag gjorde hvad jag ansåg rätt. Jag är icke en prästfru. Jag är en människa för mig, som känner och tänker själf.
Svaret dref hans raseri till kokpunkten.
— Du ljuger! ropade han. — Du ljuger ju. Är du icke hustru till mig, denna församlings själasörjare? Är du icke i denna din egenskap skyldig att iakttaga ett uppförande, som icke står i strid med mitt kall, mitt ämbete, min religion, som också är din — i hvilken jag själf konfirmerat dig och — — Jag tål det icke längre! hör du! — han knöt handen så att naglarna skuro in i köttet — Jag tål icke, att du ödelägger mitt lif — — Ack, bittert, bittert har jag i sanning fått betala — — —
Vreden började sjuda inom Elsa. Hon stod framför honom med nedslagna ögon, ty hon fruktade att de eljes skulle förråda något af hvad hon kände.