— Hvad? frågade hon.
Och han svarade i sin otillräkneliga vrede:
— Hvad? frågar du! Har du icke under alla dessa tretton år, som vi varit gifta, gjort mitt lif till ett sannskyldigt helvete? Har du icke gjort mitt hem till en ödemark, dit ingen vågar sätta sin fot? Är du icke en visa i församlingen? Beklaga icke alla mig?
Elsa hade ryggat ett steg tillbaka och fört handen till hjärtat. Det blef rödt för hennes ögon, och tankarna jagade förbi i svindlande hast. Där stod den mannen och anklagade henne att ha ödelagt hans lif. Den mannen, som hon gifvit sin ungdom — gifvit allt af sig själf som en gång var värdt att äga. Den mannen, som bedragit henne på det enda, som kanske kunde ha gett hennes lif en smula innehåll! — Sakta knäppte hon upp ett par knappar i sitt klädningslif, drog fram det gamla brefvet till hans förra hustru och räckte honom det utan ett ord.
Han ryckte till, for med handen öfver pannan och vacklade tillbaka. Hans panna var kopparröd, och de blodsprängda ögongloberna trängde ut ur sin hålor.
Hon såg på honom. Hennes blick strök som en elektrisk gnista in i hans och drabbade honom med hela styrkan af det obändiga hat, hon i denna stund kände. Och hon tänkte klart och distinkt: Jag vill, att du dör.
I samma stund föll han till golfvet, träffad af slag.
Han lefde öfver natten, men vänstra sidan var förlamad, och han kunde icke tala. Endast ögonen talade. De sade till Elsa, som vakade vid dödsbädden: Du har mördat mig.
Doktorn lugnade henne med sin förklaring, att slagattacken framkallats af upphetsningen och berodde på en af för hög diet orsakad förkalkning af hjärnans blodkärl. Men Elsa kände det som om hans ögon sagt henne sanningen.