Tunga blefvo dygnen, veckorna, månaderna, som följde. Hvad hjälpte det allt hvad doktorn försäkrade, Elsas samvete anklagade henne för mord och dömde henne skyldig, och mot den domen fanns intet jäf.
Om hon med egen hand dräpt sin man, blifvit häktad och fått försona sitt brott, skulle hon ha känt det som en lättnad. Det ohyggligaste af allt var att släpa på medvetandet om sin förbrytelse, men aldrig kunna få den vägd på rättfärdighetens våg, att nödgas framsläpa sitt lif som en döfstum, bärande inom sig en skuldkänsla, som skulle bränna all lifskraft ur hennes blod, med viljan sluten i kramp omkring en hemlighet, som skulle resa oöfverstigliga skrank mellan henne och människorna.
Drägligast var allt i början, medan de praktiska omsorgerna och anstalterna togo hennes tankar och krafter i anspråk. Som i en dröm hörde hon människor fråga, yttra deltagande och försöka trösta; och hon svarade som om hon varit vaken, handlade som om hon varit medveten, men tänkte ingenting och såg ingenting klart. Allt blef så sällsamt overkligt, som om det egentligen icke kommit henne vid.
Under stora högtidligheter vigdes prosten Tibells stoft till den eviga hvilan. Klockorna klämtade, flaggorna hängde på half stång, och all höstens välsignelse af hvita blommor och brokiga blad täckte den aflidne själasörjarens kista. Den nye vicepastorn förrättade jordfästningen och talade högstämda tröstens ord till den sorgklädda änkan vid grafven.
Allt detta gjorde på Elsa ett skärande intryck af upptåg utan mening, allt blef till lögn för hennes medvetande, allt utom den sanning, som flämtade i hennes bröst, brände och ville slå ut. Hon brottades med begäret att ropa högt: Han var icke sådan, han var icke den ömma make, den nitiska Herrans tjänare, som I tron. Och jag är icke den skuldlösa maka, I tron! Ty det var jag som drap honom!
Alla sågo hur upprörd hon var, och pastorn förstod, att här var en själ i nöd. När vagnen stannade utanför prästgården, frågade han henne mildt, om hon icke ville tala med honom. Hon nickade, hon förstod välmeningen, och de gingo sida vid sida nedåt trädgården.
Marken var fuktig efter förmiddagens regn, gräset glänste ännu saftigt grönt, luften doftade af mylla. Elsa förnam det med ett slags förvåning. Borde icke allt ha varit vissnadt och förtorkadt? Och hur var det möjligt att hon, nedtyngd af sorg och skuld, ännu kunde känna lifvet som en omätlig, hemlighetsfull välgärning? Hvilka förunderliga motsägelser rymde icke människonaturen!
— Jag har fått en ingifvelse — började han — en ingifvelse, som jag tror har ett högre ursprung — att det är en själ i nöd, som — —
— Det är sant, sade hon, tonlöst.
— I sådana svåra stunder af en människas lif plägar det medföra lindring att få anförtro sig åt någon — särskildt åt någon som fått det gudomliga kallet att tala tröstens ord.