Hon skakade sitt hufvud:
— För mig är den vägen stängd. Jag är dömd att vandra i en labyrint utan ljus eller ledtråd.
— Ljus finns i Herrans heliga ord!
— Icke för mig. Jag har sökt, men intet funnit. Det finns kanske för andra, men icke för mig.
Pastorn såg på henne. Han hade bevittnat mången syndares förtviflan, hade ofta lyssnat till bekännelser, som samvetsångesten aftvingat brottslingar, men aldrig hade han känt sig mera gripen däraf än af dessa lugnt uttalade ord.
— Vi ha bönen, sade han, med rösten skälfvande af medlidande.
— Jag kan icke bedja, svarade hon. — Jag har glömt alla böner — det blir blott tomma ord i min mun — för jag tror icke, att det finns förbarmande — hon drog djupt efter andan och tillade sedan sakta — för mig.
— Det finns förbarmande för alla. Och det är en annans förbön, som för oss gäller.
— Jag vet det, men min ångest kan icke fatta det!
— Är det då — är det då — pastorn trefvade sig fram, som om han känt, att här var sank mark — någonting särskildt som — som tynger samvetet?