Hon såg på honom från sidan, såg hans böjda gestalt, hans hängande hand och hans deltagande min: Skulle hon anförtro honom allt?
Sitt hjärtas strider, sitt sinnes lidelser, sitt brott och sin ånger? Hon höll andan, som om hon i spänning väntat på ett svar inifrån. Svaret blef nej! Den drömlika oklarhet, som hvilat öfver hennes väsen, var i detta ögonblick som bortblåst, och hon tyckte sig se sin väg.
— Ja, sade hon. — Jag har kämpat länge — under många år — mot min brinnande lust — — att skrifva — —
— Skrifva? han förstod icke.
— Ja. Att bli författarinna.
Han svarade icke strax, men där flög en rodnad öfver hans kinder. Han förstod, att han misstagit sig högeligen på hennes sinnestillstånd.
— Det var farliga tankar, sade han slutligen. Så blef det åter tyst, och båda kände, att de ingenting vidare hade att säga hvarandra.
Strax därefter skildes de.
Elsa gick in och satte sig i sin aflidne makes rum. Det började skymma, men hon kände ingen ångest. All skuggrädsla, allt gammalt skrock var nu förbrändt inom henne, sedan hon sett det oåterkalleliga in i hvitögat. Medan liket ännu fanns kvar i detta samma rum, hade hon ofta nattetid, när alla tjänarna sofvo, gått ensam hit ned med ett ljus i hand, lockad af en dunkel föreställning om, att någonting kanske kunde hända, att straffet kunde nå henne på uppenbarelsens väg. Hon kände det som en hederssak att utmana straffet, och hon fruktade det icke, ty aldrig kunde hon dock få se hemskare syner, än dem hon såg i sitt eget inre, och afgrundens kval kunde icke vara förfärligare, än dem hon utstod i sin själ, och för hvilka det icke fanns lindring eller lättnad i ett klagoskri.
Själfva tanken på döden, som ofta föresväfvat henne, gaf ingen tröst, ty hon kände det som om själen dock aldrig skulle kunna glömma; i evighet skulle kvalen bränna hennes samvete, och allt hvad hennes kropp kunde komma att lida, var mindre än intet på vedergällningens våg. Människoanden var det som brutit och som därför vred sig under straffet, och det fanns ingen undflykt, ty så visst som natt följer på kväll följer straff på skuld. Om det fanns någon gräns för straffet, visste hon icke, men att hon icke kunde undkomma det, visste hon. Och att det måste drabba henne här, på den fläck af jorden, där förbrytelsen ägt rum, visste hon ock. Hon fick inrätta sitt lif därefter. —