Hon hyrde ett litet hus vid södra tullen, fem rum och en liten trädgårdstäppa, som sträckte sig uppför berget. Där byggde hon bo i en stämning af vemod och helg, dit flyttade hon de möbler, hon ärft af farmor och som erinrade henne om det kära barndomshemmet på Ryd. Allt det andra, allt som han haft del i, såldes på auktionen. Inkomsten häraf, af det löpande tjänsteåret och af nådåren gaf henne ett litet kapital, hvars afkastning nätt och jämnt räckte till lifvets torra bröd. Men hon var fri, för första gången i sitt lif. Hon var herre i sitt eget lilla hus.
Här började hon, trettiotvå år gammal, i smärta och ångest sitt lifs arbete, här tillkämpade hon sig i ensamheten kunskap och konstnärsnamn, här fingo hennes drömmar i spänning och vånda diktens susande lif. Här samlade sig hennes väsens alla krafter till en enhet, här växte hennes genius i sol och regn och blommade som en ros i oktober.
Det var icke ärelystnad, som dref henne fram; den skulle ha splittrat krafterna, låtit dem irra som atomer i rymden. Om hon vid arbetet tänkt på ära eller vinning, skulle resultatet ha blifvit dödt och kallt. För henne blef arbetet allt och hon själf blott ett medel för dess frambringande, därför samlade sig de spridda atomerna till någonting helt. Att skapa blef för henne hvad farmor kallat älska: att glömma sig själf.
Så kände Elsa Finne den vårdag, då hennes första lilla bok låg på bordet i hennes hem. Det var dikter på prosa, barn af hennes inbillning, ännu famlande i sin flykt. Därför hade hon kallat sin bok: Med stäckta vingar.
Från fönstret i sitt arbetsrum såg hon ut öfver kyrkogården nere vid stranden, ut öfver hafvet, där solen hvar kväll gick ned. Här skulle hon tillbringa sitt lif med minnet af sitt brott för ögonen, och här skulle hon, bunden till marken af sin fattigdom, vänta sitt lifs solnedgång.
Hvad mer? Hon hade resignerat. Högmodets fjäll hade fallit från hennes ögon. Hon såg.
Världen var stor och harmonisk, hon själf blott ett stoftgrand i alltet, men i känslan af ringheten låg lycka och rikedom, ödmjukhetens lycka och rikedom. Hvad kom henne människorna vid? Dessa stackars småkryp, som äflades att se ned på hvarandra, sträfvade efter att kunna förakta hvarandra, kände sig lyckliga i att veta sig rikare, starkare, kvickare, större än andra! Den som slagit sig till ro i medvetandet om, att han är intet, drabbas icke af föraktet hos dem, som tro sig större, känner sig icke förödmjukad däraf, blir oåtkomlig för narrars klander och beröm. Han har sin värdemätare inom sig själf.
Hon var den hon var, en atom i världsalltet, men en atom som också hade sin uppgift att fylla; ty intet är utan uppgift, och själfva lidandet var en god jordmån.
Hon grubblade icke längre; hon såg sin väg. Den låg klar, som om naturens mäktiga hand själf utstakat den. Elden hade gått fram öfver hennes lif, härjande och förädlande, rensande och ödeläggande; därför kunde marken nu bära dubbla skördar.
Aldrig mer skulle hon känna sorg och glädje så som hon känt dem förr, ty nu fanns det någonting inom henne, som höjde henne öfver hennes egen tillvaro.