Han var den främste i hvarje upptåg och den nedersta i hvarje klass, men räddade sig alltid i sista stund upp i den nästa. Så genomgick han läroverket, jämnt efter ryggen och kom till gymnasiet i residensstaden. Där inackorderades han hos en lärare och sattes under sträng uppsikt, men vann icke dess mindre en sorglig ryktbarhet för sitt lefverne. Ofta var det tal om, att han skulle relegeras, fast han lyckades slingra sig undan. Mot allas förmodan blef han student, sökte sig sedan, med moderns samtycke, in vid ett husarregemente, kom till krigsskolan och utnämndes till kornett samtidigt med det han blef myndig.
Redan under sin skoltid hade han gjort skulder, som modern fått betala; därvid hade det växlats många hårda ord mellan mor och son, då han tillbringade sina ferier i hemmet. Nu bosatte han sig i garnisonsstaden och utkräfde, trots moderns föreställningar, hela sitt fädernearf, hvarigenom han tvang henne att skuldsätta gården till mer än hälften af dess värde.
Gösta Finne kom sedan sällan till Ryd, men tid efter annan nådde rykten dit om hans vilda upptåg. Än var det ett galant äfventyr, än en offentlig skandal, hvari han spelat hufvudrollen. Kamraterna kallade honom »Galna Finne», men han var mycket populär vid regementet, ehuru han drog stora växlar på sina förmäns långmodighet. Efter fem års tjänstgöring avancerade han till löjtnant; men strax därefter förgick han sig mot sin chef på ett sätt, som skulle ha ådragit honom afsked, om han icke valt att frivilligt lämna både sitt regemente och sitt land.
Han reste icke ensam. Hans sista streck var att enlevera en magyarisk sångerska, som under den månad, hon gasterat på teatern, förvridit hufvudet på alla garnisonens officerare. Lissnyai Etelka var hennes namn och hon skall ha varit en exotisk skönhet med eldiga, mörka ögon och svart silke till hår.
Gösta Finne gick i landsflykt utan att taga afsked från sin mor, och under sju år hade hon ingen underrättelse från honom själf, men af tidningarna såg hon att en främmande officer med namnet Finne blifvit sårad i slaget vid Szàsz-Sebes, och hon förstod att det måste ha varit han, som kämpat i magyarernas led. Så slöt sig åter mörkret omkring hans öden, och hon visste icke, om han lefde eller om han var död.
Men en afton i november 1853 kom den förlorade sonen åter till sin fädernegård, med gästgifvareskjuts från Tibble, i ösande regn; och vid sidan om sig i vagnssätet hade han ett litet genomvått bylte, som sedermera befanns innehålla en femårig flicka.
Fru Finne, som hört vagnsbullret, kom själf stigande utför trappan till andra våningen för att se efter, hvem det kunde vara som kommit till gården i detta Herrans väder. Då hon varseblef sin son, som stod i förstugan, drypande våt, med blottadt hufvud, stannade hon plötsligt, och öfver hennes bleka ansikte flög en skiftning af öfverspänd känsla, af glädje eller af sorg, det var icke godt att säga hvilketdera, ty glädjens och sorgens yttersta gränser gå i ett som himmel och haf vid horisonten.
Hon sade ingenting; men med sin hand strök hon öfver hjärtetrakten, som om hon känt slitningar där inne, och hon såg på honom med en blick, som var mönstrande men icke hård. Hans drag voro härjade, de blå ögonen tindrade icke af hälsa och lefnadsmod, som förr, och det guldgula håret satt nu blott som en blek halmkrans från tinning till tinning; hela hjässan var kal. Och det fanns icke längre någon nerv i hans hållning; Gösta Finne kom som en bruten man hem från sin ungdoms Odysseia.
Där flög en stämning af bitterhet genom hennes själ. Ringa glädje hade hon haft af sitt lifs arbete. Hon hade velat uppfostra sin son till en dugande man; och där stod han nu som en tiggare framför henne. Hon hade velat lämna honom en blomstrande egendom i arf; och hon hade i stället sett den förfalla, sjunka djupare och djupare i skuld, sedan han ryckt den ekonomiska bärkraften ur hennes händer.
Han måtte ha haft någon förnimmelse af, i hvad riktning hennes tankar gingo, ty han lyfte plötsligt sina ögon och mötte hennes blick. Så nickade han vemodigt, han såg väl, att hon lidit. Hon liknade en människa, för hvilken allt slagit fel, men som ännu bär sitt hufvud högt. Mager och lång var hon, kantig i linjerna, men rak i ryggen. Kanonlockarna hade hvitnat framför öronen, ansiktets pergament hade fått många nya rynkor, och den karaktärsfullt böjda näsan hade blifvit skarpare i eggen, men de kloka ögonen voro lika klara och draget omkring munnen lika viljestarkt som förr.