Han stod och vred sin mössa mellan händerna, tystnaden började förefalla honom ohygglig. Då kom han att tänka på sin flicka. Han vecklade henne ut ur det våta svepet, lyfte henne upp och lade henne i sin mors famn.
— Detta är Elsa, sade han. — Etelka är död.
Den gamla förändrade icke en min, och barnet låg som ett vedträ i hennes armar. Det var en liten tattareunge med stripigt hår och läderbrun hy.
— Välkomna! sade hennes nåd ändtligen och räckte sin son handen, som han kysste. Så vände hon sig om och bar den lilla upp till sitt eget sofrum. Innan hon den natten gick till sängs, stod hon länge och såg på det sofvande barnet, med en känsla som om hon för andra gången blifvit mor, åter fått någonting att lefva och lida.
III.
Fru Finne åtog sig själf att undervisa sin sondotter. Det var som att börja sin skolgång på nytt vid sextioett års ålder. Det var att leta fram de gamla läroböckerna och att läsa de gamla läxorna, som hon först läst för egen del i sin barndom och sedan med sin son. Därvid hägrade de flydda tiderna ofta fram i hennes minne, och hon tänkte med vemod på alla förhoppningar som hon då knutit först till sin egen, sedan till sin sons framtid. Hur de alla gäckats! Och hvad hela hennes lif tedde sig meningslöst, glädjefattigt och förfeladt, när hon såg tillbaka.
I ungdomen hade hon, som andra, gjort upp räkningen utan värden, med öfverspända fordringar, på hvilka hon ideligen måst slå af. Hon hade svärmat ut i månsken och fått trefva sig hem i mörker, hon hade älskat och sett sin känsla försmådd. Hon hade fått själfva minnet besudladt, efter det hon sökt ro för hjärta och sinne i ett giftermål utan illusioner. Hon hade dock hoppats att bli maka åt en hederlig man, mor åt ett barn, som hon skulle uppfostra till en duglig människa; men hon hade blifvit besviken på allt.
Eller var det så, att hon bedragit sig själf? Att hon misslyckats, både som maka och som mor därför, att hon icke varit sin heliga uppgift vuxen?
Gud visste, hur det förhöll sig därmed. Men om hon felat, hade hon också fått dyrt betala del.
Sitt lifs skolgång kunde hon tyvärr icke börja på nytt; men dess starkare kände hon behofvet att lämna sina erfarenheter i arf åt ett lefvande väsen, och Försynen hade nog haft sin mening med att sända henne detta barn, som dagligen blef henne mera kärt.