Nutidskvinnans känslolif är ömtåligt. Hennes längtan är långt hetare än blott blodets feber, långt starkare än blott hjärtats trånad; den är hos de högst utvecklade en tärande andens hunger, som kan medföra döden, om den icke stillas — och den stillas nästan aldrig.
Detta är historien om Elsa Finnes vinterbrytning. Må hon berätta den med egna ord. Och må den läsas med allvar, ty med allvar är den skrifven.
Ingen känner starkare, än den som skall dö, behofvet att vara sann, att aflasta allt hvad han burit på, att bekänna tills allt är sagdt. Hon, som talar här, har känt det, som om denna bikt vore en skuld, den hon hade att betala till lifvet. Hon har velat visa, hvarför hon icke kunde lefva. Hon försvarar sin död, icke sitt lif.
II.
I.
Det var i går jag såg Ivar Mörcke för första gången. Hela morgonen var en flygande brådska. Jag möblerade om mitt rum och sökte göra det hemtrefligt, sprang ut och köpte rosor, ordnade allting så, att det skulle se inbjudande ut, placerade stolarna så, att min gäst skulle få sitta i full belysning, jag själf däremot i skuggan.
När jag slutat, satte jag mig att läsa »Om de lägre djurens själslif».
Jag var ganska lugn.
Det dröjde till klockan 3. Så en lätt knackning på dörren, och han trädde in. Reslig, manlig, ett mörkt ansikte, som såg ut att ha lefvat och lidit, en dominerande näsa, en mörk mustasch, med naturligt fall, utan uppskrufvad hjältefason; ett nervöst ansikte med stora drag, en spörjande blick, nyfiken, nästan fientlig. Den som många gånger blifvit sårad, och hvars själ förtäres af en brinnande ärelystnad, får en sådan blick.
Jag gick honom till mötes. — Välkommen! sade jag lågt. Han stod stilla och såg på mig. — Elsa Finne? — Tack för er godhet att vilja se mig! Jag räckte honom min hand. Så tog jag plats i soffan och anvisade honom länstolen. Han tog icke emot den utan flyttade fram en af de mindre stolarna och satte sig alldeles midt emot mig. Genom denna manöver tvingade han mig att vända ansiktet halft mot dagern; vi sutto vid fönstret, så nära hvarandra, att icke en skiftning i den enas uttryck kunde undgå den andra. Jag kände mig tacksam för denna anordning.
Han gjorde mig några frågor om mig själf, och jag svarade. Jag uppdrog med några intetsägande linjer de yttre konturerna af mitt lif. Jag sade honom, att jag nu lefver som eremit i Tibble; han fick visst det intrycket, att jag lefvat så hela mitt lif. Han beklagade mig för min ensamhet, för min bokhunger, som icke kunde stillas från något offentligt bibliotek. Han talade så enkelt och deltagande; det vill hela min skepticism till för att värja mig mot föreställningen om en verklig medkänsla från hans sida. — Stackare! sade han. Det lät så mjukt och så sorgset. Och så underbara ögon han har under sin starka panna! Ögon som skifta vid minsta känsloskiftning, röda i kanterna, liksom tårade af sol. Hvad denna människa måste ha erfarit mycket! Hans ansikte är som en lång, spännande historia af ondt och godt, af mörkt och ljust; är som en brunn, ur hvilken man kunde ösa länge, länge utan att nå bottnen. Hans röst har ibland en viss tvärhet, den kan bli kärf, men är alltid dämpad. Jag skulle aldrig kunna tröttna på att höra den rösten. Den inger förtroende. Mot honom skulle man kunna bli så enkel och sann, om man icke vore en odåga och kände det.