Han frågade, om jag ännu trodde mig stadd i utveckling? — Ja, det trodde jag. — Men det kunde man misstaga sig på. Han hade en gång varit i ett sällskap, där man diskuterade frågan, vid hvilken ålder människan började gå intellektuellt tillbaka, och det var lustigt att höra, hur hvar och en drog sin egen ålder innanför gränslinjen. En gammal hofman, som var öfver sextio år, häfdade allvarligt, att han ännu icke känt någon intellektuell återgång. — Det lät högst antagligt — han hade nämligen aldrig haft något att förlora! Själf hoppas jag också, att ännu på några år icke behöfva gå tillbaka.
— Hur kom ni att skrifva? frågade han.
— Jag leddes — vet ni hvad det vill säga?
Han nickade, vemodigt leende. Jag höll på att i min tur säga: »stackare!»
Jag hvilade mina magra, fula händer på bordet. Det hände ibland, när han talade, att han lade sin hand öfver min eller grep tag i den, liksom för att riktigt fasthålla min uppmärksamhet. Det var ingenting af närgångenhet, jag var en gammal kvinna, som lefvat och lidit, det kände han väl på instinkt, och så fanns det alltid ett intellektuellt band mellan oss. En gång kunde jag icke motstå frestelsen att se ned på den varma, fasta hand, som höll mig fången. Den var rätt stor, full af lif och viljekraft. Det var en mans hand.
Ett samtal med Ivar Mörcke är för mig någonting lugnt och välgörande. Jag glömmer att han är den ryktbara storheten, ser i honom blott den mångsidige människokännaren. Hvilket häpnadsväckande material af verkligt lif den mannen innehar! Hvilka skatter för en romanförfattare! Det är det jag tänker på. Och när jag känner mig magnetiskt fängslad af hans ansikte, så är det icke blott därför, att jag finner det intressant eller vackert, utan framförallt emedan där bakom dess djärfva drag och dess skiftande minspel gömmer sig ett så rikt lif. Medvetandet därom väcker den oresonligaste hunger i mitt sinne. Jag elektriseras ingalunda af det jag får, det synes mig tvärtom fattigt och obetydligt; men jag sitter och fortäres af saknad öfver, att alla dessa gömda rikedomar skola draga mig förbi utan att lämna mig det ringaste utbyte. Jag känner ingen eggelse, blott ett tomhändt vemod öfver allt hvad jag går miste om.
Han kan förstå allt som är mänskligt. För honom finns icke ondt och godt på bestämda hyllor med bestämda etiketter. För honom finns det orsak och verkan — — — smärta, jubel, tillgifvenhet, brott och agg, mångfald, skiftningar, människor, lif — — — Åh, att vara en obetydlighet, som han liknöjdt skall gå förbi!
I går var Ivar Mörcke åter här. Jag hade varit dum och gladt mig åt hans besök.
I umgänget likna vi, han och jag, två cirklar, som endast tangera hvarandra på en enda liten punkt. Det finns ingenting personligen gemensamt oss emellan och därför skola vi nog rätt snart glida från hvarandra.
Jag vet icke hvad jag skulle vilja ge för att få cirklarna att gripa in i hvarandra; men det är ju omöjligt. Jag är främmande för alla hans förhållanden.