En sådan kväll som den, sedan han gått! Jag var så förtviflad öfver min egen ohjälplighet, min brist på frihet och naturlighet i umgänget, min litterära okunnighet, min naturliga, obotliga dumhet. Jag kände så intensivt mitt eget fiasko, att det nästan var som om jag nu spelat ut mitt sista kort och stode inför bankrutten. Outhärdligt förekom mig ett lif, futtigt som mitt. Men jag insåg, att jag ännu icke uttömt mina inre möjligheter. Yttre omständigheter kunna också hjälpa. Ännu är då icke allt hopp ute. Jag led så att jag kallsvettades; men jag var besluten att icke ge tappt, och så högg jag i med arbetet. Hur knäckes dock icke min fysik af denna obemärkta kamp!

Jag hade sofvit eländigt på natten, vridit mig mellan sömnlöshet och onda drömmar. Min fars natur (som gång på gång reser sig inom mig med nästan obetvinglig makt och i växlande former) skrämmer mig nästan. Den skrämmer mig därför, att den på samma gång förefaller mig som någonting främmande, den strider mot det nyktra, kalla förstånd, jag ärft af hans mor. Har jag icke kämpat mot dem, alla dessa naturmakter, som ligga mig i blodet — kämpat och förlorat, kämpat och vunnit — men aldrig ro, aldrig stillestånd! Jag är dödstrött, jag tycker jag vill sjunka tillhopa som en trasa — och ändå samma osynliga, förbittrade kamp! Har jag icke kännt deras klor om min strupe, från den svartvingade morddjäfvulens till och med denna lumpna lilla sat-krymplings. Men ännu tror jag på viljan och förnuftet, ännu vill jag bita tänderna samman och slåss med det som finns utom och inom mig.

I drömmen hade jag sett ett mörkt, oroligt böljande människohaf, ur hvilket en mörk skepnad plötsligt dök upp, djärf till hållning och väsen, svag i sin innersta grund, — alltför svag att besvärja stormen, som hans storhet rest. Allas ögon följde honom, allas tankar sökte honom, alla väntade af honom ordet som skulle lysa öfver vattnen. Det ryckte i hans ansiktes muskler, den grymma munnen öppnade sig gång på gång, kippande efter luft utan att få fram ett ljud. Dragen voro spända som om de sammanhållits af gummisträngar, hela hans varelse var spänd till bristandets gräns; det låg något så utpinadt i de grå ögonens uttryck, något så förstördt öfver hans pergamentsgula hy, öfver hela denna bredaxlade ruin af förbränd energi — en ensam man, kastad ut till den skummande mängden. Tusen roflystna ögon ha slukat honom på afstånd, ett myllrande virrvarr af händer har gripit efter honom, velat draga honom ned, slita honom i tusen stycken, pina honom till döds med tusen små grymheter; men ännu lefver han, höjer sig, lyft af en människovåg, sargad, utmattad, halfdöd af trötthet, men med en sista ansträngning att skaffa sig fotfäste…

Detta ansikte har etsat sig fast i mitt minne; och vid minnet låder en underlig ångest. Där fanns svek och opålitlighet i det ansiktet. Det laglösa i min natur sträcker mot upprorsmannen. Det kärfva, ärliga i mitt lynne ryggar för hans dubbelhet. En sådan människa kan vinna hela ens tillgifvenhet och förråda den.

Jag hade haft besök hela dagen, och alla människor hade varit vänliga, jag var således vid godt lynne, kände mig lugn och förståndig. När jag ätit middag, tyckte jag nog, det var en smula tomt, att jag skulle sitta ensam hela kvällen och bara höra regnet plaska, men jag ville icke vara dum och känslosam, jag ville vara mig själf nog. Jag ville också rycka upp mig och icke låta tiden rinna mig gagnlös ur händerna. Jag slängde mina sämsta ytterplagg på mig och plaskade ut. Jag gick af och an på Esplanaden, det satte blodet i fart, jag var glad som en spelman där jag gick i regnet. Det var vackert att se det långa perspektivet af elektriska glödlampor, lysande genom diset, röda spårvagnsögon glimta fram och vändas bort igen, nakna träd afteckna sig som skuggor på det våta floret framför mitt ansikte. Ingen kände mig. Två poliskonstaplar stodo och samtalade, men regnet blef för stridt, och de försvunno. Då och då kom en vettskrämd tok springande under en drypande paraply. Jag gick lugn som en skyltvakt, jag kunde taga torra kläder på, när jag kom hem, det gjorde mig ingenting att en kylande droppe då och då letade sig väg in på halsen. Jag kände mig så fri som man endast kan vara det i en stor stad, och rörelsen i den friska, fuktiga luften gaf en förnimmelse af kraft åt hvarje nerv. Hvilket jubel att lefva i alla fall!

Jag gick hem glad åt mig själf och åt hela världen, fick torra kläder och inrättade mig det bekvämt vid skrifbordet. Jag tog fram mitt arbete, det bar emot i början, men så småningom kom jag in i det.

Som det led utåt kvällen, knackade det på dörren. Jag ropade: »kom in!» och såg bort i skuggan. En svart hatt och de ögonen! Jag trodde, jag skulle bli tokig af glädje. Jag kunde knappt fatta, att det var han. Och jag sade honom, hur glad jag var. Och han tryckte mina händer, han kysste dem. — Hur kan ni vara så glad åt, att jag är här? Hans ögonlock blefvo röda af rörelse; min glädje var så oförställd, jag visste knappt hvad jag gjorde, jag skrattade och pratade — Nej, att ni kommer till mig i detta väder! På hans rockärm kände jag regndropparnas kyla under mina händer. All stelhet var som bortblåst. Han var icke den store diktaren, hvars snille jag beundrade — han var ingenting annat än den människa, jag höll af. — Jag längtade efter att se er. — Å, tack, tack! Jag har längtat så förfärligt efter er! Och vi talade i munnen på hvarandra, vi betraktade hvarandra mot ljuset, som om vi varit gamla vänner och icke träffats på åratal. Det fanns ingen blyghet hos mig, ingenting annat än den omåttligaste glädje. — Jag har bara tid att stanna ett par minuter. — Om ni också ginge strax, skulle jag ändå vara glad bara åt att ha fått se er! Jag såg hur han klarnade. — Tycker ni om att höra mig tala? — Ja, ja. Och han hängde upp sin våta ytterrock och satte sig hos mig på divanen. Han talade och jag lyssnade; men att han satt här hos mig, det var ändå det härligaste af alltsammans. Han var vid strålande lynne och berättade en hel del intressanta ting, medan han värmde mina händer mellan sina. Jag är förtjust i de händerna, de gömma i sig en så rik fond af lifsvärme, det är naturligt för dem att smeka och värma. — Så flyttade han sig, kom alldeles i skuggan med den hvita lampskärmen bakom sig; jag kände ljusskenet i mitt ansikte, men kunde icke se hans. Det var icke att uthärda. — Nej, ni måste flytta er! Han reste sig ögonblickligen. — Hvar skall jag sitta då? — Där. Så, att jag kan se ert ansikte. Han lydde som ett godt barn och vi fortsatte att prata.

Han frågade mig, om jag kände någon man af hans ålder, eller om icke alla mina vänner vore unga, vid Knut Hermans ålder eller så? Jag tänkte efter ett ögonblick. Jo, han hade verkligen rätt.

Det är också detta, som gör mig förhäxad. Han är just det jag längtat så oemotståndligt efter: en man som är mig öfverlägsen i allt, också i ålder. Det ligger något bakvändt i att behandlas som jämnårig af de unga, jag känner hvart ögonblick, hur gammal jag är mot dem. Jag är alltid i grunden som ett slags mamma för dem, och när jag icke får vara det, så blir jag tillgjordt och uppstyltadt kamratlik. När jag talar med Ivar Mörcke kommer jag visserligen ihåg, att jag ser gammal ut och bör vara gammal, men det, att han är fem år äldre, gör i alla fall, att jag icke behöfver spela hvarken ungdom eller gammal mamma. Jag är helt enkelt en kvinna på trettioåtta och han en man på fyrtiotre. Om jag proportionsvis är något äldre än han, beror det bara på, att han ännu är en vacker karl och att jag blifvit en ful kvinna. I våra känslor behöfver det icke nödvändigt finnas någon skillnad. Jag behöfver icke blygas öfver mitt sinnes ungdomlighet, han förstår nog, att i ett lif sådant som mitt måste man bibehålla sin grönska skäligen länge. — Det bedröfliga är min andliga underlägsenhet — — vore jag ung och vacker, skulle den icke falla så starkt i ögonen, men nu — — —

Vi talade om kärlek. Han kommer gärna in på det ämnet, och han tycks tro, att kärlek är någonting, som bör förekomma minst en gång om året. Jag upplyste honom om, att jag alldeles icke hade någon så rik erfarenhet. Han såg obeskrifligt komisk ut; det var nästan, som om detta vållat honom en missräkning. Jag kunde väl ändå säga honom, hur jag brukade känna det? Som beundran eller som behof af ömhet? — Snarare det senare, trodde jag. — Så var det med honom också. Det var ömhet han törstade efter. Kvinnor, som alla voro förälskade i, hade han aldrig känt sig särskildt dragen till.