* * * * *

Hvilken dag! Sjuk har jag varit, så att jag icke kunnat arbeta, endast sofva. Och icke en skymt har jag sett af det svarta odjuret. Nej, han lämnar mig nog vackert åt mitt öde. Och jag är kär som en galning! Hur skall jag bli det kvitt? Jag är fullkomligt lugn, medveten, nykter, men — — — Ja, jag är icke mer än en människa. Om blott icke Tibble vore så långt borta och så dödande enformigt. Om jag där hade en hufvudstads teatrar och musik att tillgå. Men de små förhållandena kväfva min arbetshåg — — — Ut! Bort! Nya människor, nya bilder; kamp, lif! Hvad är detta? Ett långsamt förtvinande utan att någonsin ha känt sig fri. Sådant är lifvet för kvinnorna.

Svaghet! I ditt arbete är du fri, lika fri som en man. Hvad lipar du för? Hvad allt skulle du icke kunna vinna genom ditt arbete, om det funnes gry i dig. Är du galen, att du splittrar dig nu, då du skulle slå ditt stora slag, och låter någonting tränga sig in mellan dig och arbetet! Endast om du säljer dig med kropp och själ åt arbetet, skall det ge dig hvad du begär. Om du offrar det hvarje droppe blod i din utmärglade varelse!

Nej, bort med känslosamheten! Hvad vållar din melankoli i dag? Att du ätit en smula mer än din usla, försvultna mage kan tåla. Hur kan du tro, att du skulle kunna äta som andra människor? Är du tokig, tror du tillvaron är så slösaktig, att den unnar dig kropp, om du begär en smula själ? Nej, pass! Svält är lagom åt dig, tänk icke på annat. Och en tom mages melankoli har åtminstone ett visst själfullt behag — — — Har du mindre karaktär nu än när du var ung? Jag blygs öfver dig. Du borde stanna här bara för att visa, om du har kraft nog att späka dig själf tam.

* * * * *

Jag är färdig att brista i skratt, ensam som jag är. Jo-o, det går framåt. I dag kysste han min magra skrifvartass fyra till fem gånger med storartadt eftertryck. Det är en fullkomlig parodi. Kasta bort sådant på mig, gamla fågelskrämma. Hur kan han förmå sig till det? Mig skulle det vara motbjudande, om jag vore karl, att kyssa alla möjliga kvinnfolk på näfven. Och så: hvad tror han om mig? Hur tror han att jag uppfattar det hela? Menar han, att jag tar det naivt och inbillar mig, att han är förälskad i mig? Det är icke otänkbart, ty hufvudstadsbor taga alltid för gifvet att man måste vara ett fä för det man lefvat på landet.

* * * * *

Jo, det lönar sig visst att ironisera och dissekera!

Där ligger en gladiator på marken — en oskicklig en, utan öfning och triumfer — och stirrar spörjande in i sin motparts ögon: skall han stöta till med ett enda säkert tag och göra smärtan kort, eller skall han låta klingan glida in tum för tum och göra slutet till en lång, förtviflad dödskamp? En stum, trotsig dödskamp, den ingen märker utom han, som böjer sig öfver den slagne.

Det står något i Macbeth om att dräpa sömnen. Gud, om jag kunde sofva — slippa ifrån detta åtminstone under natten!