* * * * *
När han gått — — — åh, den tomheten! Det var som om hvarje ljud i världen tystnat och som om det aldrig mer skulle bli lif. Men jag ville lyda honom; icke längta och icke grubbla. Sofva kunde jag dock icke.
Följande dag hade jag brådska med uppköp och packning. Sent kom jag hem, trött men i godt lynne. Vin och frukt fanns hemma. Jag ordnade mitt hår. Det slog mig, medan jag satt framför spegeln, huru olika min ögon blifvit mot förr; där var ett djup och en fuktig glans, som spelade och glittrade, och pupillerna vidgade sig och krympte samman som om de andats ljuset.
Han kom. Han såg på mig med lysande ögon. Och han kysste mig som den mest förälskade tok, hvilket väl icke just tydde på motvilja. Men han hade visst icke glömt. Jag fick hela kaskader af elakheter öfver mig allt emellanåt. En sådan lustig människa! Han var i samma stämning hela kvällen, jag fick ömsom smekningar och ömsom förebråelser. — Ni ser så ung ut och är så vacker i kväll. Och så kysste han från kinden och upp till pannan, som om han dragit ett pärlband kring mitt ansiktes oval, inhägnat det, tillägnat sig det. — Men så kom ondskan öfver honom igen. — Min uppfattning af honom var så kälkborgerlig och — det värsta af allt — hela utgjutelsen tydde på en sådan halfbildning. — Åh, hvad jag pinades! — — Men nu skall ni icke vara ledsen! Det fanns i alla fall så mycket vackert bland allt det dumma! — En sådan människa! Kan man någonsin veta, om man skall vara ond eller god på honom!
Han sade, att kvinnorna tyckas bli allt tokigare efter honom ju äldre han blir. När han var helt ung brydde de sig icke stort om honom. — En man kan söka upp den kvinna, han tycker om, i den mest obemärkta vrå, men det som fängslar kvinnorna är berömmelsen. — Jag förklarade honom nu helt frimodigt, att han sagt mig alltför många elakheter; jag skulle snart bli alldeles förhärdad. — Min misstro var i alla händelser en yttring af manshat — sade han. — Jag betraktade honom som en fiende, den jag måste bekämpa. — Nej, nej! — För resten var det märkvärdigt, att en kvinna alltid måste begå en riktigt stor dumhet, innan hon kan komma på god fot med en man.
Det hade blifvit sent och vi måste tänka på att skiljas. Han lade armarna omkring mig och lutade för ett ögonblick sitt hufvud mot mitt bröst, som ett trött barn. Så satte han sig upp igen, alltjämt med armarna omkring mig, så drog han mig intill sig, så att mitt ansikte kom att hvila på hans axel, och hviskade med smekande vemod: — Ni har haft ett lif utan sol och värme, icke sant? — Jo. — Stackare! — Jag reste mig, kastade hufvudet tillbaka och såg på honom. — Ser jag ut som en stackare? — Nej, icke nu. Era ögon ha fått ett leende, som jag aldrig sett där förut. Ni kommer väl snart tillbaka till mig? Det var något af en fordran i hans ton. — Ja. — Tänk på mig lugnt, tryggt och utan feber. Han stod med ena armen löst kring min midja och lyfte med den andra handen sitt gröna glas. — Nu dricka vi på, att det aldrig mer får komma någonting sårande in mellan oss.
Vi tömde våra glas. Nu skulle det bli farväl på allvar. Vi stodo i skuggan borta vid spegeln, hans ansikte var tätt intill mitt — hans kära ansikte, som jag nu icke får se på långa, långa tider. Han hviskade upprörd: — Och så skall du göra ditt vackra namn, Elsa Finne, kändt och beundradt!
Han kysste bort mitt svar.
Och jag var ensam.
Jag lider, men jag lefver. Och det var just känslan af att icke lefva, som dref min bort från Tibble. Alltså bör jag vara nöjd nu. Jag vill vara det. Jag måste vara det. Eljes skall min arbetskraft åter knäckas.