Nu vet jag hur det går. Men jag ångrar icke att jag for hit. Må det komma till en kris! Allt är bättre än ovissbeten. Jag måste ha klarhet; känna fast mark under fötterna.
Ja, nu vet jag hur det går; men jag ångrar ingenting utom att jag skref. Efter det brefvet tror han mig nog vara till och med dummare, än han ansåg mig vara förut; därtill påflugen och efterhängsen.
Antingen kommer han då icke. Eller också kommer han, men är artigt snäsig, låter mig förstå, hur taktlös jag varit.
Hvad skall jag då göra?
Taga min Mats ur skolan. Icke tänka på I. M. som person. Låta honom återgå till det förra abstrakta, det som icke rör mig. Hugga i med arbetet, vara djärf och produktiv, skrifva efter mitt eget hufvud och icke bekymra mig om, att jag är en myra inför Odysseus.
Tappa modet? Bli förkrossad? Nix! Icke ännu. Arbetet är mig mer än I. M. Och ännu har han icke sett så djupt i mina kort, att han bestämdt kan veta, om icke möjligen Elsa Finne kan duga ändå.
Blir han borta måste jag tvinga mig att anse det, som om han vore död. Men kommer han, måste jag strax säga honom, hvarför jag skref — att jag icke ville utsätta mig för en främmande eller förvånad blick, om jag händelsevis skulle möta honom på gatan. Jag kan tillägga, att jag genast ångrade min obetänksamhet.
Få se nu! Men det vissa är, att jag under väntetiden måste arbeta. Detta 1:o för att kunna ha någon aktning för min egen viljekraft, och 2:o, det mest tvingande skälet, därför att min ekonomi och därmed hela min framtid skall ramla öfver ända, om jag icke nu arbetar med energi.
Jag måste genom ökadt arbete taga igen, hvad min dårskap kostar.
Han kom. Och han var icke ond. Han var god som guld och tycktes glad öfver att se mig. Jag hade stirrat på hans porträtt så, att jag glömt honom själf. Han hade blifvit så blek — så elfenbensaktigt blek. Och så var där något så vekt öfver honom, så ungt. Det var icke att bli rädd för, men att hålla af. Han var lugn och vänlig, tyckte att jag blifvit friskare. Och så såg jag glad ut. Det borde jag alltid vara; det klädde mig. Icke draga de där fula rynkorna mellan ögonbrynen. Jag såg verkligen icke ut att lida af lifsleda, mina ögon glänste som om jag vore »illuminerad».