Hans ögon voro alltjämt riktade på mig. Jag kunde icke uthärda att se in i dem. Min glädje var liksom blyg. Men på samma gång kände jag mig trygg och glad.
Så reste han sig och ställde sig bredvid mig:
— Får jag kyssa de där rynkorna?
— De äro ju så fula?
Då böjde han sig ner och kysste mig på munnen, lätt och lidelsefritt, som om vi varit två kvinnor.
Det var ett vackert bref, jag skrifvit till honom, sade han. — Ni har nog annars en naturlig benägenhet för att vara misstänksam.
— Nej, natur är det icke. Det är något, jag tillkämpat mig under de sista åren.
Det trodde han gärna. Jag brukade då min tunga som en igelkott sina taggar?
Så ungefär.
Åh, caro mio, hvad den igelkotten har ett klokt och trofast litet ansikte. Men det är där ingen som vet. Alla ha de skrämt honom. Och så har han fått gömma sin svarta lilla fysionomi.