När han skulle gå, tog han mina händer, sträckte sig fram, men blef stående stilla, som om han velat säga: — Af egen, fri vilja. Då böjde äfven jag mig fram, och våra läppar möttes. Och jag kände, hur mina skälfde under hans, medan vi tryckte hvarandras händer.

* * * * *

Jag är alldeles vild i kväll. Jag gjorde toalett i vanlig tid, i hopp att han skulle komma. Medan jag väntade, försökte jag arbeta; jag hade varit försummad af besök hela dagen. Jag skref, men halfva min varelse lyssnade. Åh, en sådan väntan! Och ingen kom. Till sist kunde jag icke uthärda att skrifva utan satte mig att läsa i en af hans böcker. I början läste jag mekaniskt, utan att fatta ett ord, men småningom fängslades mitt intresse. Då hörde jag plötsligt i den hopplösa tystnaden en hård knackning på en dörr. Kunde det ha varit han? Nej, omöjligt, han skulle ha ringt i stället. Men det är söndag, och alla äro ute, kanske har ingen hört hans ringning? Jag lyssnade andlöst efter en ny knackning. Men allt var dödstyst. Jag hade icke hört någon dörr öppnas till de andra rummen. Det måste alltså ha varit på entré-dörren, det knackat. Om det varit han! Om jag kunnat få se honom, ifall jag ägt sinnesnärvaro att strax springa ned och öppna! Jag kallsvettades af ånger och förtviflan, mina pulsar bultade, det var omöjligt att läsa, allt surrade rundt i mitt hnfvud. Hvarför hade jag icke sett efter hvem det var, som knackade?

Ah Gud, hvad jag led. Som om kropp och själ tärts af frätande mask och rost, som om jag smulats sönder bit för bit, lik en gammal möbel. Ah Gud, jag blir förryckt af denna monomani, jag blir vansinnig af denna längtan efter att se honom, bara se honom, mer begär jag icke.

Jag vet icke hvad jag gjorde. Jag gick på golfvet som ett sjukt djur. Det är att få arbetsförmåga, lifskraft, pengar — allting förödt, det är att gå under på, om jag icke kan bli herre öfver det.

Det enda, som lindrar, är att låta smärtan få luft — och jag utgjuter mina känslor på dessa blad, i brist på en lefvande varelse att tala till. Det är liksom drägligare nu. Men jag lider, jag lider förfärligt Jag är så alldeles ensam. Förströelse, umgänge med andra människor skulle motverka olyckan, men denna afspärrning, detta att jag måste sitta på post och vänta kväll efter kväll, oviss om han kommer eller icke, slitas mellan hopp och fruktan minut efter minut, det undergräfver sista återstoden af min motståndskraft. Nästa gång skall jag bedja honom låta mig veta, när jag kan vänta honom, så att jag i motsatt fall kan disponera min tid på annat sätt.

Men resa hem vill jag icke. Då skulle jag åter falla in i min lifsleda. Jag vill bringa det till en kris. Antingen skall smärtan tvinga mig att afslita bandet — och då skall jag störta mig i ett brokigt och verksamt lif, för att glömma — eller också skall förhållandet stadgas till en trygg och öppen vänskap.

Jag skall komma under fund med, om jag blott är en försökskanin eller om han verkligen håller af mig en smula. Jag reser icke härifrån förrän jag fått klarhet. Visar det sig, att det hela icke varit annat än munväder och tidsfördrif, skall jag arbeta mig till likgiltighet, men bryta med honom vill jag icke. Jag skall då hålla af honom med det öfverseende, man har för ett stort, något narraktigt barn, hvaraf man icke får vänta sig några djupare känslor, eller ens någon vänlighet.

I morgon går jag icke på teatern, ty jag vill se om han kommer, och veta, om det var han som knackade. Men sedan vill jag icke fortsätta detta klosterlif, som gör mig vapenlös mot min längtan.

Och så får hvarken smärta eller oro hindra mig från att arbeta! I annat fall blir jag så bunden af min ekonomi, att jag icke kan skaffa mig utväg att döda denna vanvettiga beundran och tillgifvenhet.