Arbete är den ovillkorliga förutsättningen för att jag skall få stanna här. Och klarhet är syftet. Jag får icke resa härifrån förr än jag vet, om jag skall uppmuntra eller kväfva min böjelse för honom. Af ovisshet tycker jag att jag skulle kunna dö, men icke af olycklig kärlek. I samma minut, som hoppet dör, dör också kärleken.
Och för att få luft, för att icke kväfvas under denna våldsamma utvecklingsprocess, har jag full rätt att utgjuta mig på dess blad, att tjuta här, om det lindrar plågorna, låta pennan löpa åstad med hvar stämning och tanke. Stackars barn, du har så ondt, vi skola kela för dig den här gången. Du skall få allt hvad du vill, bara du håller dig andligen frisk. Sedan krisen är lyckligt öfverstånden, på ena eller andra sättet, skall du kunna arbeta med dubbel energi och själfständighet; och din dyrköpta erfarenhet skall nog ha sin nytta med sig för ditt arbete.
Jag känner en lisa så länge jag låter pennan löpa; det är som om friskt blod runne ur ett sår. Så fort det afstannar känns värken. Lindring måste jag ha till hvarje pris.
Jag vill icke ge tappt. Jag vill gå ut ur det här som en mer helstöpt personlighet, därför måste jag uthärda, hvad smältningsprocessen medför. Intet pjunk! Jag vet, att jag skall ha både kraft och spänstighet nog att stå profvet, om jag blott har pengar, så att jag kan känna mig fri. Länge kan det ju icke dröja, innan krisen kommer. Och sedan vet jag, hvad jag har att göra: arbeta, söka nya människor, bita samman tänderna, quand même! Då skall den förkastade bli en författarinna af rang, då är människan knäckt och endast konstnären lefver.
Låt gå för hvilket det skall vara! Friskt mod! När du är fri och kan resa hvart du vill, lär du väl få bukt med smärtan.
Men var försiktig, kära, älskade barn, lär dig att vara älskvärdt öppen i ditt umgänge med människor, samtidigt med det du aldrig vidrör dina egna angelägenheter. Skulle du icke hålla dig för god att visa andra ditt verkliga lif.
Nu är klockan tio. Nu skall jag äta och dricka mycket öl, så att jag kan sofva. Och i morgon full frihet. Bara få tiden att gå, tills krisen kommer. Göra denna förfärliga tid så dräglig som möjligt.
Lefve friheten, själfständigheten, slutenheten!
Godnatt! Kamp till sista andedraget! Frisk, fri, blodfull kamp. Bort med lojhet och kälkborgarförnuft, här gäller det allt mänskligt i mig, och mänsklig klokhet blott vill jag ta' råd af. »Det brukas…» duger icke, då kampen står om lif eller död.
Nu är det kväll igen; klockan fattas tjugo minuter i åtta. Jag har af skrock icke gjort toalett. Bara satt den ljusröda skärmen på lampan. Jag fruktar, att han icke kommer, men känner mig jämförelsevis lugn. Om han kommit, skulle jag säkert ha varit stel och tråkig, och så vore det ingen glädje med besöket.