Och om jag får bref, svarar jag blott: »det finnes människor, som glida undan, då ingen håller dem kvar. Jag tror, det är trofasta naturer, fast lidandet kan bli så svårt, att de icke uthärda — — — —»
Dumt att tala så mycket om den dag man icke sett!
En kris, ett afgörande, det är hvad jag måste ha. Lika godt på hvad sätt.
Jag talar i vemod nu, med tårar i mina ögon. Hade han känt mig, skulle han icke kunnat behandla mig så. Jag skulle ha tillbedt honom så ödmjukt och så trofast. Alltid. Är jag då en af dem, man finner på gatan?
* * * * *
Det är morgon, rummet är kallt, men brasan bullrar borta i kakelugnen.
Jag är nyss klädd och har druckit mitt morgonkaffe.
Jag hade i går kväll föresatt mig, att om det fanns någon möjlighet, så skulle jag ha ro och sömn. Jag öppnade fönstret så att den kalla nattluften strömmade in och kylde ut rummet, och jag gick fram och tillbaka en hel timme, tror jag. Jag gick tills jag var så trött, att kroppen måste falla i hvila, och så lade jag mig. Jag somnade också och sof i ett enda drag tills klockan var sju. Men då började ångesten på nytt. Hade jag sårat honom? O, Gud, hvarför skall jag vara grof, hvarför skall jag vara en igelkott, hvarför skall jag ständigt stöta honom, som jag håller mer af än någon annan människa i världen?
Själsoron hade uttömt mina krafter; jag var trött som efter en genomarbetad natt.
Och nu — jag är så matt, att det går rundt för mina ögon hvar gång jag reser mig. Men jag vill hålla ut. Jag vill icke fara härifrån förr än jag återsett honom, förr än jag fått klarhet. Jag skall göra allt hvad jag kan för att uppehålla kroppskrafterna, jag skall taga in järn och vin, jag skall ingenting spara. Sedan jag stridt igenom denna kris, kan jag försjunka i stillhet och med en stark andes lugna resignation gå upp i arbetet. Nu gäller det bara att icke brytas, att vinna tid, tills denna själsfeber lagt sig. Sedan blir det att söka bota de härjningar den kan ha åstadkommit. Det måste utveckla mig, detta. Kasta mig ännu mera tillbaka på mina egna resurser. Jag hoppas att jag skall bli en bättre människa genom detta.
Jag känner i dag endast ett djupt och stilla vemod, ingen harm, ingen sårad stolthet. Han har intet förbrutit. Endast olyckliga yttre förhållanden ha gjort, att jag ingenting kunnat bli för honom.