Jag har lust att alltid vara ute om kvällarna, tills han en gång ber mig bli hemma. Gör han det icke, betyder det, att han helst vill bli mig kvitt. På det sättet får jag klarhet, och klarhet är allt hvad jag begär. Så får jag se att reda mig som jag kan…
Steg!… Jag lyssnar med hjärtat i halsgropen. Men det var i andra ändan af korridoren.
Och nu är allt tyst.
Skulle jag sitta här kväll efter kväll och bara vänta!
Ivar Mörcke! Du ser ned på mig som på en myra. Kunde du då icke förstå, att det endast var min skygghet, som kom mig att se så tom ut?
Hur skall vårt nästa möte bli? Nu har jag lidit af ovissheten så, att det åter är endast nyfikenhet.
Men hvarför vara låg och falsk och elak? Har jag då icke hållit af honom, fast det räckte så kort? Skall jag icke vara en bättre människa, när jag går ifrån honom, än när vi möttes? Sannare, mindre grof, mera kvinnlig? Resignerad och lugn.
Det är sorg att ha vägts i hans hand och bli kastad bort, men hvarför skall sorgen göra mig bitter? Kan jag icke genom att vara stor och god bäst visa honom, att jag varit värd att behålla? Ligger det icke något lågt i att icke kunna taga en sorg ur den hand man älskar?
Jag vill vara borta hvarje kväll tills hans födelsedag. Då skickar jag honom min bukett. Och så på lördag kan jag resa.
Och jag skall kunna skrifva min roman om kvinnan, som dog af att ha varit en leksak för den man, hon älskat med hela sin lidelsefulla själ. Den dikten skall bli min bikt.