Nej, jag vill väfva en likdräkt åt vår kärlek; och väfven skall växa till ett konstverk, värdt att gömmas och beundras; men då den är färdig, vill jag dö, då är jag trött af arbetet, gammal och grå.
Min Odysseus skall komma och se huru jag väft. Jag skall då vara borta, men han skall förstå, att som han skötte bågen, förstod också Penelopeia att sköta sin lätta spole.
Jag är icke olycklig längre. Jag vill böja mitt hufvud och i stilla flit möta dagar som komma och dagar som gå. Jag är icke olycklig, men sorgen bor i mitt hjärta. Jag älskar den, ty den gafs mig af honom — min kejsare, min kung!
* * * * *
I lördags, sista gången han var här, frågade han mig, om jag läst detta och om jag läst det. Naturligtvis fann han mig i hög grad obildad.
Så kom han att tala om den där »tron», som spelar en så stor roll i dikten. Han finner det löjligt, att en man behöfver någon som »tror» på honom. En kvinna, som icke har annat än kärlek att utfylla lifvet med (protest från min sida) behöfver kanske vara så där förvissad om, att någon älskar henne; men en man!
Två dagar såg jag icke en skymt af honom. Men så i går.
Jag hade varit verksam. När jag gick hem från min engelska lektion, tänkte jag just, att om jag bara kommer ut bland människor och kan arbeta, så är det ingen fara.
Jag satt på en stol, ännu klädd i kappa och hatt, just i begrepp att byta om skor, då han kom smitande in utan en knackning ens.
Stor förtjusning!