— Jag var så rädd, att ni blifvit ond för något.
— Jag blir hvarken ond eller god utan skäl.
Vi togo plats, jag i min favoritställning, på tvären af en stol med händerna öfver dess ryggstöd. Han satt litet lägre än jag, och vi kunde se hvarandra rakt in i ögonen. Jag var så lugn och så glad; kände mig alldeles som ett förtroendefullt barn. Och han var så god. Vi talade om hans verk, mest om Drömmar i purpur och Memento mori. Han sade, att det fanns en sida i den senare boken, som han skrifvit direkt ur sitt hjärta. Ack, denna sida, som jag kan utantill och som är mig den härligaste, mest vemodsfulla dikt jag känner. Han tycktes glad åt att jag läst honom så uppmärksamt. Och han kysste mig länge, länge. Och jag var så lycklig att få sitta med mina händer i hans, strykande min kind emot dem. Och han lekte med mitt ena lilla öra, drog helt sakta i dess snibb. Vi äro som två bekymmerslösa barn.
Men så skulle han gå.
— Omfamna mig en gång!
Jag reste mig och sträckte armarna omkring hans hals, helt lätt, så att jag kunde se upp i hans goda, vänliga ansikte, lugnt och lidelsefritt som en kvinnas, endast med en tindrande godhet i blicken. Han lade armarna kring min midja.
— Det är så underligt att taga i er! Man är rädd att ni skall knäckas af på midten. Det är något så mjukt och så vekt.
* * * * *
I går morse, när Elin kom in och skulle bädda upp min säng, märkte jag, hur hon ansträngde sig att synas glad och fryntlig som vanligt. Men krafterna ville icke räcka till. Slutligen frågade jag henne, hur det var fatt. Hon brast ut i våldsam gråt. Det var något i hennes behärskade förtviflan, som gjorde henne obeskrifligt vacker.
Johansson hade varit där nere på morgonen och sagt henne, att han skulle resa till Amerika i mars.