— Det är väl för att undkomma mig, hade hon sagt.
— Ja visst är det så, hade han svarat skämtande och skrattande — att du kunde gissa så rätt!
Lefva — hvarför skall man lefva, när det är så förfärligt! Denna förtviflan låg henne som ett klippblock öfver bröstet. Hon hade knappt luft nog att gråta.
Jag talade till henne.
Åh, att vara tjänsteflicka, det är ju att knappt få anses som människa, hon får icke ha känslor som de andra. Hon är ett ingenting. Hvad betyder det, om hon lider? Hvar och en har rätt att behandla henne som han vill. Hon skall fördraga allting. Det är bara hennes skyldighet. — Åh, att bli helt vansinnig! Då känner man åtminstone icke sitt elände.
Jag talade åter, frågade om hon icke hade någon som hon höll af och kunde förtro sig till?
Nej, systern skrattar bara och säger, att hon är dum. Hon måtte väl kunna begripa, att han icke bryr sig om henne!
Jag förstod, att det var visshet hon behöfde. Att denna slitning mellan hopp och fruktan var värre än allt annat. Om han bara ville säga rent ut i stället för att vika undan, så skulle bon väl tycka, det var bättre?
Ack, ja, ja. Men när hon frågar honom, slår han bara bort det i skämt. Alltid lika flegmatisk, godmodig och oåtkomlig. Hon kan aldrig få klarhet.
Ja, det är det, som är det otäcka, att en man aldrig anser sig skyldig att säga sanningen.