Ja, och en kvinna måste tiga och vänta. Det är ju icke tillbörligt, att hon yttrar sig och begär ett afgörande.
Nej, det är icke tillbörligt, men allt tyckes mig vara bättre än denna slitning mellan farhågor och hopp.
— Åh, jag är så utpinad, så utpinad! — Hur orättfärdigt är det icke, att den ena människan skall ha rätt att plåga den andra på det sättet.
Ja, det är orättfärdigt att lägga en på sträckbänk, när en enda dolkstöt kunde göra pinan kort.
Men mot en tjänsteflicka kan man göra hur man vill. Hon har ingen rätt att hålla sig med känslor; med henne talar man icke. — Förr gick jag som i en dröm och jag var glad däråt. Jag förstod ingenting. Nu har jag vaknat, nu ser jag. Hvarför skall man lefva, hvarför skall man lefva!
Så lugnade hon sig åter och grät sakta vid min skuldra.
Hon visste, att han just nu hade ekonomiska svårigheter och lefde i oenighet med sina föräldrar; att han var nedtyngd och orolig. Men han talade aldrig därom. Han kunde smeka henne och skämta med henne — men hon törstade efter att vara någonting mera för honom — bara som en trogen, vänlig hund. Men försökte hon tala allvar, slog han alltid bort det, gaf henne en kyss och gick.
— Och så skall jag sitta härnere och gräma mig, gräma mig. — Och veta, att all hennes tillbedjan är honom intet värd.
Kunde hon blott skaffa sig visshet om, att det skall bli slut, så vore allt bättre.
Ja visst! Det var ju ingenting annat hon begärde. Bara ett slut på denna outhärdliga tortyr, som redan räckt ett halft år. Finge hon blott denna visshet, som hon förgäfves tiggde, skulle hon bli lugn. Men aldrig, aldrig mer skulle hon kunna bli loj och tanklös, som förr. Hela lifvet hade fått ett annat utseende. — Men jag vet, jag skulle sträfva efter att bli god. Och jag skulle bära det! Bara icke detta, icke detta!