Stackare! Men nu skulle hon försöka att hålla modet uppe en liten tid. Det måste ju komma ett afgörande, och efteråt skulle det ju alltid bli bättre än nu.
O, ja; om hon endast finge en smula ro, så att hon kunde arbeta med sig själf, tvinga sig själf och komma öfver det. Men en tjänsteflicka finge aldrig tänka på sig själf, hon skulle vara glad mot alla, det har enhvar rätt att fordra af henne. — Åh, man blir så trött af det — så trött.
Hon lade handen öfver hjässan i det ansiktet vändes uppåt; och ögonen glänste fulla af tårar.
* * * * *
I går, när Ivar Mörcke kom, talade jag om det för honom.
— Är hon verkligen förälskad? utropade han, som om detta vore det orimligaste, man tänka kunde.
— Ja.
— Vill hon gifta sig med honom?
— Förmodligen!
— Alltid vilja de giftas! — Kunde hon icke vara glad och — — Ja, hon måtte kunna få älskog tillräckligt, hon med sitt utseende. Men hon är väl så van vid det, alla vilja väl omfamna henne?