— Troligen. Och hon har väl hunnit bli led på det.
Han log, som när man hör ett barn ha ett godt infall.
— Ja, hon är tjugusju år, så nog har hon haft tid att bli utledsen på det.
Vi hade kommit in på det kapitlet därigenom att han, just som han satt bredvid divanen, där jag låg, helt skälmaktigt sagt:
— Jag kunde ha lust — — — Jag kunde nästan ha lust att bli förälskad — han gjorde en liten konstpaus, för att se hvad jag trodde han skulle säga — att bli förälskad i er Elin. Jag såg honom helt gladt in i ansiktet, ty det bekymrade mig icke, hvad han skulle säga.
— Det undrar jag icke på! svarade jag uppriktigt och log. — —
För resten var min diktare riktigt rar i går, fast det börjar då bli så vanligt, att det icke längre behöfver upptecknas, och jag ämnar icke heller göra det. Men han har nästan alltid något nytt litet påhitt, och det är märkvärdigt så vackra rörelser han har och hur allting kläder honom. Aldrig någonting ofint eller rått, aldrig så, att man behöfver draga sig tillbaka med en känsla af obehag.
I går, när jag låg på divanen — nej, jag måste först tala om, att han ville, jag skulle ligga, emedan jag hade så ondt i hufvudet — Nå, medan jag nu halflåg så där och språkade, med min hand mycket trovärdigt och rart i hans, så sade han plötsligt: — Ge mig litet plats! Och så satte han sig på divanen, tätt intill mig. — Men hans sätt att säga det, med denna lågmälda röst, som är så vacker; och hans sätt att taga den plats, jag lämnade åt honom, nära intill mig, men icke framfusigt eller tvärsäkert, utan med en viss tillbakadragenhet, gör honom oemotståndlig.
— Nu måste jag säga er farväl, sade han, då han satt sig, och så såg han på mig med sina tindrande ögon, som jag håller så af. Och Elsa låg och var lycklig och trygg. Och han böjde sig ned och kysste henne lika lugnt och hjärtevänligt som en kär broder.
Hur enkelt och naturligt det utvecklar sig nu! Till hvad det nu skall bli: en drifhusaktig bekantskap med en stor man eller en vänskap för lifvet. Jag bryr mig icke om hvilketdera. Jag bryr mig om ingenting. Jag håller af honom, jag känner så lugnt och blidt som aldrig förr, jag har icke en oren tanke, icke en enda grof eller okysk förnimmelse. Jag dyrkar honom som ett öfverlägset väsende, och han är mig kär som en god och ädel människa. Jag fruktar ingenting. Jag känner den tryggaste, varmaste tillit.