Att han blir likgiltig emot mig, är jag beredd på. Hvad mera? Jag skall vara honom tacksam för hvarje stund af lycka och han skall vara mitt vackraste minne.
Han skall vara det såll, genom hvilket alla mina lumpenheter och småfel skola rensas bort. När han kastar mig undan, skall det vara fullödig kärna alltigenom.
* * * * *
Sista kvällen han var här, sade han:
— För mig finns det endast två slags människor.
Jag såg förväntansfullt på honom.
— De som samla sig omkring någonting och de som lefva på måfå.
— Jag lefver icke på måfå.
— Därför är jag lugn för er. Men alla mina fruntimmersbekanta här sakna alldeles — jag vill icke säga ett arbete eller en sträfvan, det låter alltför storartadt — nej, de sakna till och med en sysselsättning Deras kärlekshistorietter upptaga dem därför i en alldeles oproportionerlig grad, de lefva icke för annat, de gå alldeles upp i sitt fladder.
Jag blef så glad öfver, att han sade detta så allvarsamt och ärligt. Det har ibland låtit på honom, som om han ansåge kvinnorna ha kommit till världen endast för att spela med i männens kärlekshistorietter.