* * * * *
Jag arbetar icke just nu, men jag grämer mig icke öfver min overksamhet.
Jag utvecklas. Jag känner, hur mina möjligheter tillväxa, liksom
Promethei lefver. När jag åter begrafver mig i Tibble, blir det ro nog.
Hvar dag hafver sin omsorg. När man har tråkigt, är man glad att arbeta, och tråkigt får jag tillräckligt, när kassan tvingar mig hem, så med den saken har det ingen fara.
Hufvudsaken är, att jag får äta mig mätt på den här staden, så att ingen oresonlig längtan sedan kan komma och förtära mig.
Hvad ha vi nu egentligen att säga hvarandra vidare, han och jag? Jag har fått allt hvad jag begärde, ja tiotusen gånger mera än jag någonsin kunnat hoppas eller fordra af lifvet.
Men jag vill icke resa förr än jag känner mig riktigt försäkrad gent emot hvarje återfall af längtan. Han kan gärna få slappa af, jag stannar ändå och sköter mig själf — gör mig förtrolig med tanken på, att dessa sommardagar midt i vintern ha berott på ett under, att de således icke kunna väntas hvarken fortfara eller återkomma. Jag förstår bäst själf, hur jag efter min natur skall kunna läka mina sår; läkedomen har jag inom mig själf, liksom hunden har den i sin tunga.
Det enda som behöfs, är tid att låta behandlingen verka, och tid har jag ju. Hvad betyder förlusten af något penningar i jämförelse med återvinnandet af hela ens sinneslugn.
Jag stannar således. Icke för att njuta af hans sällskap utan för att få nog af det, för att bli botad.
Det är ett tämligen originellt motiv, som min gode diktare visst icke kan gissa sig till!
Jag önskar icke, att han skall tröttna på mig, jag endast väntar att han skall göra det, och jag emotser det med större sinnesro, än han anar — större än jag själf kunde ana för en månad sedan.