Det skall bli intressant att se, hur jag består profvet, när det kommer.
* * * * *
Jo, han kom på sin vanliga tid, klädd i frack, nykammad och med pärlknappar i skjortbröstet. Klar i ansiktet för buketten, älskvärd och fin. Hvad han sade? Ja, nästan ingenting, ty — — —
Nåja — det blef en parentes, en lång, lång parentes, med hufvudet mot hans axel, viljelöst, bekymmerslöst, öfvergifvet. Det var att mista andan under, det är nästan mer än mänskligt att bibehålla sinnesjämvikten, men Elsa är en väl brandförsäkrad skuta, hon kände blott den svagaste lilla gnista — nästan endast välbehaget att vara afhållen.
Hon såg visst ovanligt bra ut i kväll!
Han hade knappt tanke för annat. Det blef endast stänkrepliker.
— Ni är vacker, ni är riktigt vacker! (Han satt och såg på mig, jag satt med nacken lutad mot väggen.) Man kan knappt känna igen mig. Mina ögon ha fått ett leende, och — ja, nu visste han! — de drag, som lidande och sjukdom ristat kring min mun, voro tillbakaträngda; man märkte dem icke. Och så kanske det var ljuset.
— Ja, det är ljuset! svarade jag mycket lugnt.
Ju längre han såg på mig, dess ifrigare blef han. Han tyckte, att jag brytt mig mindre om honom de sista dagarna än förut.
(Det är ju för resten sant! Men hur har han kunnat märka det? Saken är, att ju varmare hans känslor bli, dess svalare bli mina.)