— Hur kan ni tro det? Jag lade mina händer omkring hans nacke.
— Jag blir så rädd, hvar gång ni lägger armen omkring mig, att någon skall öppna dörren — — det är just vid den tiden, då man brukar buda er till te — — och det böra vi då väl icke utsätta oss för?
Jag blef harmsen både på honom och på mig själf. En dylik varning hade jag — kvinnan — utsatt mig för. Jag blef kall, men jag ville icke visa det; då skulle han ha gissat sig till orsaken.
Min liknöjdhet eggade honom visst ännu mera; han såg angelägnare ut än någonsin, jag var mycket reserverad.
— När vi nu bara ha dessa minuter kvar, så sätt er någonstans, där jag vågar kyssa er!
— Nej. En åtbörd åt dörren.
— Är ni rädd?
En nick.
— Kom hit! Här kan ingen se oss! Han sprang bort på andra sidan dörren.
Jag satt kvar på min plats och betraktade hans manöver. Han såg mycket rar och öfvertalande ut, men jag var orubblig.