Då kom han igen. Det var alldeles icke hans mening att ge tappt.
Vi talade hit och dit. Han sade bland annat:
— Det ligger en otrolig lumpenhet på bottnen af hvar människas natur.
Bevisar man någon en välgärning, får man alltid hat till tack.
Han skulle nog akta sig för att göra mig något godt, så kunde han kanske få behålla mig. (Med hvilket fint leende han sade denna läckra artighet!)
Hennes nåd var icke okänslig därför, bon smög sig in till honom och han drog henne in till sig med mjuka, starka armar, som icke alls hade någon hänsyn för porslinet. Han ville kyssa henne, men hon vände icke ansiktet till, bara sidan, han kysste kinden och halsen och kastade sig sedan med ett slags glupskhet öfver det högra lilla örat, som verkligen till fullo förtjänar den hyllning det fick.
Så budades det till te.
En triumferande blick. Vi hade stått helt sedesamt, och nu visste vi oss fria.
Skillnaden mellan mig och andra kvinnor — sade han — är att jag har ett arbete.
— Men ni är ju också knappast kvinna!
— Är jag icke?