— Tag då icke allting så högpatetiskt!
Jag log bara. Om han visste!
— I morgon kan jag icke komma, men kanske i öfvermorgon.
En sista liten lätt parentes och vi skildes.
* * * * *
Nånå. Om icke skalden håller på att bli förälskad i gamla Elsa, så begriper jag ingenting af hela saken. En kärlekshistoria tar i allmänhet en ända med förskräckelse; det var egentligen en lugn tillgifvenhet jag ville ha. Men — — Ja, jag kan inte hjälpa det, så fort han visar sig från den erotiska sidan blir jag kall, beräknande och experimentlysten. Jag blir en kokett, som just på kif mot sina år och sin fulhet vill se honom bli kär — vill vända om rollerna och spela den, som i början var hans. Ah, jag har väl lidande tillräckligt att taga revanche för.
Men det var i alla fall icke hans skuld att jag led. Lika mycket. Om han icke har makt att krossa mitt hjärta, har han nog krossat andra kvinnors. Det finns ingenting att göra sig samvete öfver, om han icke håller af mig, och skulle så vara — — åh, nej, nej! Inga sentimentala dumheter! Tvinga fram mickel. Nu bör du kunna riskera att vara »isjungfru», nu tycks han ha fått den rätta temperaturen. Och blir han ond; än sen! Det har han ingen rätt till, om jag icke säger några orättvisa och elaka saker. Att kyssa honom har jag aldrig förbundit mig till. Det blir hans sak att söka öfvervinna min likgiltighet. Det är härligt att vara afhållen, men det där andra — parenteserna — bryr jag mig, sanningen att säga, icke mycket om.
Gud ske lof att jag har så kallt blod!
Han sade i kväll, att han var utledsen på hufvudstaden. Den är en gåta, som han löst. Ja, lösta gåtor intressera icke längre. Vi skola se till, att nöten icke blir för lätt att knäcka.
Klockan är tjugo minuter öfver nio. Alltså kommer han icke i kväll. Och det just efter det, jag varit det mest medgörliga, jag någonsin varit, och han det mest ifriga — — — Hum. Det är en lärdom.