Men jag vill vara sann. Så komme hvad komma skall. —
Hvarför så patetisk? Hvarför söka framtvinga en djupare känsla, som han icke kan ge?
Han är fåfäng. Och i sin kurtissjuka är han en smula narraktig. Därför kan det mellan oss två aldrig bli något genomgripande, något som går riktigt på djupet. Än sedan! Trots allt detta finns ingen som kan göra honom rangen stridig. Jag kan ge helt och stort, fast han ger litet och deladt — hå, nej, jag kan det icke, men jag skulle kunna det, om han vore mindre fruntimmersjägare och en mera helskuren människa. Men kan man icke glädja sig åt en paradisfågel, om man också vet, att den är ett befjädradt skelett. Jag vill ha lof att leka helt oskyldigt, som ett bekymmerslöst barn med en annan lättsinnig barnunge. Jag har något att taga min skada igen för. Jag vill ge mig riktigt fri. Jag vill känna, hvad lycka det kan ligga däri.
Mina läppar lysa röda emot mig, och mina ögon glänsa, när jag ser i en spegel. Det är eftersommar, och han säger, att jag är vacker. Det är eftersommar nu, och solen kan bryta fram mellan moln. Vid en sådan frambrytande stråle kan det bli en underbar färgglans i naturen. HvarfÖr icke ställa till en festdag innan arbetsveckan inträder! Eller skall jag kanske afstå från festen endast därför, att den icke kan räcka hela veckan ut?
Sjung och var glad! Och gå sedan med sång till ditt arbete.
* * * * *
Det närmar sig upplösningen. Den blir skilsmässa, resignation, ensamhet.
Han har nyss varit här. Och han var svalare, än han någonsin varit, sedan vi kommo hvarandra närmare. Och han var missnöjd med mig. Jag hade varit oförsiktig. Jag hade följt honom ut i korridoren. Det var »icke diplomatiskt».
Jag var bara ett litet tidsfördrif, och han är redan trött.
Än sedan. Skall jag vara ledsen för det? Jag ångrar ingenting.