Jag lider nu. Jag lider så, att det känns, som skulle kropp och själ slitas i sär. Men det skall gå öfver. Och detta eldprof skall ha gjort mig starkare i mitt arbete. Lifvet för min egen räkning skall vara mig ännu likgiltigare än förr. Det skall komma en stor, harmonisk ro öfver mitt sinne, sedan kampen är slut.
Det är som kände jag redan nu dess annalkande; det är som om smärtan hölle på att gå öfver i dyningar.
Lugn och utan konstgrepp, utan försök att hålla honom kvar, vill jag taga emot hans sista, bortdöende välvilja. Och sedan vill jag gå. Tyst, med nedböjdt hufvud, utan klagan och utan bitterhet.
Mitt arbete, dig viger jag mig. Och dig, lugna, storslagna ro.
* * * * *
Nu vill jag berätta.
I onsdags kom Ivar Mörcke upp en stund på förmiddagen. Jag hade varit på teatern föregående kväll, då han sökt mig.
Han var klädd i frack, och han hade under öfverrocken den mjuka, hvita yllehalsduk, som jag lärt mig känna så väl.
Jag kastade ett papper på elden just som han kom. Taktlöshet! — Ni behöfver ingenting bränna för min skull; jag skall icke se efter, hvad ni har på skrifbordet.
Jag försäkrade, att det icke var för hans skull, men han trodde mig naturligtvis icke.