— Nå! sade han kort, liksom resigneradt, och så fortsatte han med historien om den gamle öfverliggaren, som så gärna höll tal, och som trodde, att alla damer voro förälskade i honom.
— Hvarför berättade jag egentligen det där? utbrast han plötsligt, uppvaknande ur sin tankspriddhet. Min hastigt påkomna kyla tycktes ha sysselsatt honom.
Emellertid berättade han vidare, i trött ton, liksom på dagsverke.
Som helt ung student hade Ivar Mörcke beundrat den gamle öfverliggaren. Denna imponerande företeelse brukade skryta med sin lycka hos könet och hade en gång tagit Ivar Mörcke med sig upp på sitt rum och visat honom en del broderier och dylikt skräp, som han fått af sina beundrarinnor.
Ivar Mörcke tog just vid den tiden lektioner i franska af en pensionerad öfverste, som tillbringat en stor del af sitt lif på resor i främmande land. Denne gamle herre hade varit en stor damernas gunstling, men han var en fint bildad man och skröt aldrig med sina framgångar. En dag berättade Ivar Mörcke honom — under den franska konversationstimmen — om sin präktige vän, den gamle öfverliggaren, som berömde sig af, att alla kvinnor blefvo betagna i honom.
— Du kan hälsa den herrn från mig, att han är en stor narr! sade öfversten.
Ivar Mörcke såg häpen på sin läromästare, och denne fortsatte i undervisande ton: — Om en dam ger dig ett eller annat ynnestbevis, så skall du icke skvallra om det för kreti och pleti. Du skall behålla det för dig själf! Blott i ensamma stunder kan man taga fram minnet och glädjas däråt.
— Det lät så lustigt, tillade Ivar Mörcke. — Den gamle Don Juan undervisade mig i ämnet, alldeles som om jag varit en skolpojke!
Så reste vi oss.
— Har jag sårat er på något sätt?