Och så satte vi oss. Jag skulle ju vara den kallsinniga. Det var så länge sedan jag sett honom, och detta just efter den kvällen med hufvudet mot hans axel.
Han satt och såg på mig vid dagsljuset, med vänliga grå örnögon.
— Ni är förtjusande.
Han sade det så smekande och vackert. Och så sträckte han sig fram och såg så rar ut som ett snällt barn. Men jag drog mig tillbaka.
— Är ni nu rädd för mig igen?
— Nej, men jag känner mig en smula främmande.
Hur hans ansikte förändrades med ens! Detta kära ansikte, skiftande och rörligt som en vattenspegel. Det mulnade, blef liksom sorgset, och han drog sig sårad tillbaka.
Han hade nyss börjat berätta en historia om en narraktig gammal öfverliggare. Han hade börjat den gladt och bekymmerslöst — så kom det omotiverade afbrottet, och hans ansikte växlade uttryck.
— Är ni trött på mig nu, eller hvad är det?
— Jag vet icke själf hvad det är.