— Blir det icke bättre af, att jag är borta?
— Nej.
Vi måste le båda.
— Nå, adjö i alla fall.
Ett handslag, och han gick.
* * * * *
Nästa gång han kom var Knut Herman hos mig. Jag tyckte, att jag icke sett Ivar Mörcke sedan en evighet tillbaka. Jag var nervös och förtviflad öfver att icke få träffa honom på tu man hand. Jag hade föresatt mig att vara sann och naturlig, att försöka tala helt enkelt och okonstladt, med ett ord, att vara mig själf och icke blygas däröfver.
Detta mitt hjältemodiga beslut hade jag till yttermera visso antecknat.
Det såg ut så här:
Jag vill vara vänlig och mjuk som en kattunge. Smyga mig in i hans välvilja, om jag kan. Vara lätt och fin i mitt sätt, slå mig lös, men med takt och måtta. Det finns kvinnor med varma ögon, i hvilka det glänser fram en glimt ibland, när skalkaktigheten blickar dem till mötes.
Måtte jag blott få se honom en enda gång till!