Jag skall vara språksam. Det är ju naturligt i en sådan förtrolighet. Hvarför skall jag låta göra mig till trä af lutter anspråkslöshet? Mina smekningar ha mera innehåll än hans och äro mera värda än hans.
Jag är icke hans gäldenär. Jag ger full valuta för hvad jag får.
* * * * *
Jag var utom mig, när han gick utan att vi fått ett enda ögonblick för oss själfva. Jag följde honom till trappan och frågade sotto voce, när jag kunde vänta att få se honom igen.
— I öfvermorgon.
Min förtviflan när jag kom in! Lampan tycktes ha mist sitt sken. Knut Herman stod ensam i detta rum, som nu tycktes mig naket som ett fängelses väggar, ödsligt som en lifdömds tankar.
— Hvad han var nervös! anmärkte Knut Herman, som just därför icke fått tillfälle att gå.
Så kunde jag icke förställa mig längre: — Åh, herre Gud, jag hade velat tala med Ivar Mörcke.
— Hvarför sade du det icke rent ut, innan det var för sent!
Knut Hermans ånger öfver att icke ha lämnat oss ensamma var helt rörande. Jag håller af Knut Herman. Han är en människa.