Men jag var utom mig. Mitt hjärta kunde sprängas af längtan. »I öfvermorgon!» Insåg han då icke, att det var en evighet till dess? Han hade sagt det helt lugnt: »I öfvermorgon!» Jag tyckte, att jag kunde vara död långt innan denna förskräckligt långa tid hunnit löpa till ända.
Och jag ville icke dö. Jag skref därför en biljett, sade honom, att jag var sjuk, att jag längtade; om han ville komma följande dag. Jag sprang ut, så sent det var, och stoppade biljetten i en breflåda.
* * * * *
Jag hade gjort sjuktoalett och jag var sjuk. Hela denna kamp mot en öfvermäktig fiende har uttömt mina kroppskrafter. Men jag ville se så hygglig ut som möjligt.
Det fanns hvarken kraft eller spänstighet hos mig, icke en tanke i mitt hufvud. Jag var trött som en trasa.
Så kom han.
— När jag sade, att jag icke hade tid förr än i morgon, så var det verkligen, emedan jag är upptagen hela dagen i dag.
Förebråelsen gjorde mig till en våt hund.
— Och så var det icke diplomatiskt, att ni följde mig till trappan. Knut Herman måste ju då tydligt märka, att ni hade någonting att säga, som han icke finge höra. Ni borde ha sagt mig farväl här inne och sedan helt lugnt ha väntat tills jag kom tillbaka.
(Helt lugnt!!!)