Och så satt han och såg sorgsen ut, strök öfver min panna och böjde sig ned till mig. Men jag var så full af ånger öfver min dumhet, att jag brydde mig om ingenting.
För resten var han vänlig och snäll, men jag kände mig förkrossad af hans medlidande.
* * * * *
Följande dag var det han, enligt det första aftalet, skulle komma, men jag fruktade, att han skulle uppskjuta det, emedan han varit hos mig på den där förmiddagsvisiten.
Tiden gick. Jag drack te, jag satte mig att läsa; han kom icke. Jag måste ha luft och jag skref på en papperslapp:
Gud i himmeln! Så har jag aldrig lidit förr. Men jag vill icke visa det. Aldrig! Jag skall draga mig tillbaka lugnt och likgiltigt, eller, rättare sagdt, jag skall låta honom draga sig tillbaka.
Jag hatar dig, Ivar Mörcke, därför att du låtit mig lida så öfvermänskligt — därför, att du måste veta, hur jag nu sitter och längtar — förgäfves — längtar så att hjärtat vill sprängas.
* * * * *
Just då öppnades dörren. Jag kastade mina papper in i portföljen och såg på honom.
Han var blek, och det fanns ett par vattendroppar på hans kinder. Jag trodde det var af smält snö.