— Jag kan icke tala med er. Jag kom bara upp därför, att jag lofvat det. Det har händt mig en stor olycka.
Han kastade sig på en stol vid mitt skrifbord. Hur nedbruten han såg ut! Det grep mig. Han olycklig! Det var som om mina läppar stelnat. Jag kände, hur mina ögon vidöppnades, medan jag såg på honom. En olycka — — en olycka! — hvilket ord, när det var honom det gällde! Jag greps af en hjälplös förfäran. En olycka. Och jag kunde kanske icke ens få veta af hvad art. Jag böjde ansiktet ned i mina händer utan att yttra ett ljud. Jag stod ju utanför hans värld, jag var ju främmande för honom.
— Tag det då icke så hårdt!
Icke? När det hvarken fanns tröst eller förtroende! Endast att tiga — tiga!
Han kunde icke säga, hvad det var.
(Naturligtvis! Det visste jag ju!)
— Nej, nej. Jag gjorde ju inga frågor. Jag ville ingenting veta.
Han bad mig berätta något, som kunde slå bort hans egna tankar.
Hur skulle jag kunnat sätta mig till att berätta just då! Sammansnörd som min strupe var af ångest.
Men han började berätta själf. Om sina gamla kärlekshistorier, för att slippa tänka på det andra, som han likväl förgäfves sökte undfly.