Han talade och talade lugnt och redigt, nästan muntert; men allt emellanåt afbröts han af en nervskakning, och till sist sjönk han alldeles samman.
— Har ni ingenting jag kan få att bita på? Några torra cakes eller något slikt?
— Nej, men jag kan skaffa.
Han gjorde några invändningar, men jag fick göra som jag ville.
Hur gammal han kommit att se ut! Hans ansikte var så litet och hopkrumpet, bröstet så insjunket, hyn så blek och vissnad. Mot denna gulbleka pergamentshy såg näsan rödaktig ut, som i köld, och munnen föreföll så bred. Det märktes också, att han förlorat tänder.
Stackars min Caesar! Men jag höll af honom mera än någonsin, ty i detta ögonblick var han endast en lidande människa, som jag själf.
Han fick sitt vin, min stackars hjälte. Och han såg så sjuk ut. Nervskakningarna kommo allt oftare. Det stod icke till att slå bort, det där, hvad det nu var.
— Ni tycker visst att det är synd om mig.
— Ja.
— Ni skulle ha unnat mig att bli lycklig.