— Ja.
— Men jag har stigit i fel diligens. Det var icke den, som bar till lyckan. Det är icke många, som finna lyckan.
— Nej. Och aldrig de rätta!
Hur förfärligt det var att se denna starka kropp skälfva under den ena nervskakningen efter den andra. Hur förfärligt att vara så genomträngd af medlidande och icke kunna hjälpa. Det var som om han skulle brytas i stycken, och dock talade han lugnt.
Endast en gång böjde han hastigt ned sitt ansikte och tryckte det länge mot mina händer — att jag icke skulle se, hur han, en man, behöfde strida med tårarna. Mitt hjärta var som en mors, det vill säga fullt af allt hvad det finns djupast älskande hos en kvinna — — — åh, att se honom lida och vara vanmäktig!
Jag strök med min hand öfver hans nacke, som låg nedböjd framför mig. Och för första gång såg jag, hur många gråa strån, som sprängt sig in i denna täta, strida hårväxt. Stackare! Smekande gled min hand öfver dem. Stackars mitt stora barn, som i sitt oförstånd går och drar öfver sig så många sorger! Stackars mitt kära barn, som aldrig skall sluta med att springa och ställa till förtret för sig! Hur det sved i mammas hjärta, medan hennes hand gled så ömt öfver denna grånande ragg!
Skall du aldrig få ro — stackars mitt barn! Ro och lycka; stillhet i ditt sinne.
* * * * *
En stilla, djup sorg. Icke öfver mig, men öfver honom. Icke blott öfver, att han är olycklig, utan ännu mer öfver, att detta opålitliga, skiftande sinne med sina spelande reflexer af stämningar och infall måste verka splittrande och förstörande på hans lifsgärning, göra honom mindre stor och mindre harmonisk än han borde ha varit.
En stilla, djup sorg utan bitterhet. Jag kan icke vara någonting för honom. Icke emedan jag är för liten, utan emedan vi äro alltför olika. Jag känner mig helgjuten och stark; men det fasta, stadiga, trofasta, som finns hos mig, finns icke hos honom.