Om jag försöker att med ett enda slag kufva denna passion, skall den öfvervinna mig, till vansinne eller själfmord. Nej! Må den uttömma sina krafter och mina, sedan kommer det kanske ro och resignation, och jag skall tillfriskna och återvända till mitt arbete.
Mina ögon äro torra och heta. De ha inga tårar. Och det känns som om bröstet vore krossadt, fylldt af skärfvor och flisor, en enda blodig förstörelse.
Jag skulle vilja ge mitt lif för ett enda vänligt ord af honom — och han kan icke skänka mig ett enda ögonblick, fast han vet, måste veta, hur jag längtar.
Himmels eller afgrunds makter, gif mig ett vapen mot denna lidelse! Hvart, hvart skall jag fly från dess obarmhärtiga klor, som slagit sig kring mitt hjärta? Den minsta stegring i detta lidande, och jag föredrager att dö.
Men det återstår ju alltid. Hvarför kan jag icke pröfva arbetet först?
Jag hvälfver och vänder de olika förslagen i mitt hufvud. Skall jag helt enkelt återvända till Tibble och skrifva till honom att jag väntat förgäfves, att jag har en förnimmelse, som om han kommit till mig endast af medlidande, han kan sända mig ett ord, om så icke skulle vara — och jag kommer tillbaka.
Men han skall icke sända mig det ordet, ty det enda han känner för mig är likgiltighet.
Eller — borde jag icke träffa honom en gång till? Tala ut en gång.
* * * * *
Dagen efter reste jag, i afsikt att icke återvända.