II.
(En Vecka senare)
I kväll har han varit här. Jag kände mig främmande, som om det låge år mellan honom och mig.
Och hvad jag nu känner, sedan han gått och jag sitter ensam i rummet, är endast smärta. Han gör bördan tyngre för mig. Kanske är det nyttigt ändå. Jag vill arbeta.
Jag kan ingenting bli för honom och han ingenting för mig. Jag menar i tillgifvenhet. Men det är troligt, att den smärta jag känner, skall verka utvecklande.
Hvad mitt hela känslolif måtte vara exalteradt, sade han. Hur jag gick upp i mina stämningar. Jag skulle försöka att vara lugn. Hvad han mer än allt annat behöfde, var ro.
Det svalnar. Låt det dö sotdöden; det är så han vill ha det.
Jag skall försöka att inrätta mitt lif både som om han funnes och som om han icke funnes. Vara vänlig och snäll, men icke tänka på honom oftare än vi se hvarandra.
* * * * *
Klockan är half tio. Lampan står på bordet, och i kväll känner jag det icke som om hennes sken gått ned. Jag är lugn. Det är en dumhet att ligga här och kasta ut pengar till ingen nytta. Men jag trifs, han vill så ha det, jag har råd till det för tillfället, och jag tror, att jag skall bli botad. Ju mera sällan han kommer, dess snarare skall jag bli botad. Hvar gång jag sagt honom farväl, är det alltid, som om det gamla ville vakna.