Jag var främmande för honom i går. Hvarför? Han har då åtminstone sagt mig så mycket om sig själf, att jag kan betrakta mig som hans vän utan att vara för egenkär. (Jag hade först skrifvit väninna, men ändrade; ordet har en sådan bismak af kurtisförhållande.)
Hvarför kan jag icke vara vänlig, enkelt och naturligt? Det kan ju icke missförstås. Jag har ingenting att frukta.
— Jag behöfver ro, sade han. Stackaren. Om jag kunde vara vänlig och glad! Det kan jag, om jag icke är låg och själfvisk. Jag skall tänka på honom och icke på mig själf. Hvad gör det, hvad han känner för mig, om han blott får hvila för sinnet af mitt deltagande och mina små omsorger.
Den som håller riktigt af någon, glömmer sig själf.
* * * * *
Jag har arbetat lugnt och stadigt. Och hvarför skulle jag icke vara lugn! Jag skall återse honom. Om icke i morgon så i öfvermorgon, och om icke i öfvermorgon så en annan dag. Jag skall visa honom, att jag kan vara stilla och harmonisk.
Jag skall vara god och naturlig i mitt sätt, när han vill söka upp mig. Men hvarje minut, jag icke ser honom, skall han vara som utstruken ur mitt lif. Ett gammalt minne.
Jag känner det så i kväll.
Han kan ingenting bli för mig, och jag ingenting för honom. Vi ha hvar sin värld. Men det kan finnas välvilja. Och den skall få utveckla sig som den vill, bli till hvad den vill, dö när den vill. Och när den dör, skall den slockna som lifvet slocknar under en sömn utan smärta.
Så dör ju ofta den, som lidit mycket.